Bla bla blah blah

29 jan 2015 14:51
Det sociala livet. Så diametralt annorlunda från ensamvargstillvaron. Än har jag inte hittat någon balans. Än finns det ingen balans att finna. Än är det försiktigt trevande för att hitta sin plats i olika sällskap och i förhållande till varandra. Än tackar jag liksom ja till allt förutsättningslöst och har t ex ett gäng återvinningspåsar i hallen som jag aldrig hinner gå iväg med eftersom jag i princip bara sover i min lägenhet numera. Knappt gör jag det heller. Chattar inpå småtimmarna och vinglar sedan upp i ottan för frukostdejter och morgonevent. Diskar väl undan ett halvt diskberg ibland men hinner aldrig riktigt ikapp. Jag låter mig. Något händer ju! Jag vill vara när det händer.

Det är roligt och det är krångligt. Folk är generellt väldigt krångliga.

Det finns tre, tre extra fina. Två som jag vill veta mer om ju mer jag träffar dem och båda är upptagnahhh. (Kan dom inte bara sluta med det?) Den tredje smiter iväg hela tiden (vilket ju kanske borde vara ett rätt dåligt tecken) och jag får inte grepp om honom, alls. Jag jobbar lite försiktigt med det, men jag vet inte riktigt hur det går.

Det finns två, två lite besvärliga. En som faktiskt visar intresse och som jag gillar men inte på deeeet sättet (tror jag) och jag tycker att det är svårt att tackla för jag vill inte uppmuntra men inte heller vara kall när han är rar. En som jag INTE ORKAR MED ety han kör "kvinnlig fägring"-stuket och skojsliskflirtar på värsta klyschsättet och jag vill inte vara tjej/kvinna i första hand, jag vill vara semla, tack. Människa, en i gänget. Det har alla fattat utom han och jag klarar snart inte ens av att se hans gestalt i fjärran, får liksom rysningar när han böjer sig lite lätt fram fram med sitt menande flin. Finns viss risk för att jag snart blir rejält elak, känner jag, och han rår ju inte för att han är korkad (han menar väl, förstås) så det borde jag verkligen inte.

Parallellt med alla tankar om hur folk är orimligt fina för sin upptagenhet etc, har jag nästan bestämt mig för att jag aldrig mer tänker bli kär. Inte på något villkors vis. Förmodligen det vettigaste tankespåret av dem alla. Dock är det tyvärr flerfilig motorväg som gäller, i trasslet däruppe. Som alltid.

Jobbet är en katastrof. Och då ska man alltså försaka den fritid som räddar en från att bryta ihop för att pröva sitt självförtroende till max och söka en massa jobb? Det gårjunte.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»