Som det är och borde vara

16 jan 2015 00:06
Jamen nu är det ganska uppenbart att han undviker mig IRL precis som jag undviker honom. Och helt tvärtom i de trygga, officiella chattarna. Inte inbillning från min sida. Men samtidigt som det säkert betyder något litet, betyder det absolut ingenting. För det kommer ju aldrig leda någonstans ändå. SOMVANLIGTIFRAMTIDEN.

Skuggor från det förflutna smyger omkring i alla vrår, själsfränden som fortsätter ge sig till känna ganska regelbundet utan att säga ett ord. Ett gammalt sammanhang som jag flydde och som lever vidare och frodas utan mig, som om jag aldrig funnits. Som om min medverkan i den absoluta kärnan inte betydde någonting alls. De lägger upp gamla gruppbilder på FB och jag är med på dem men jag är uppenbarligen ett spöke, man ser rakt igenom mig och jag nämns aldrig och jag blir ledsen och sen arg och sen ledsen igen och sen påminner jag mig själv om att det var jag som bröt med dem och varför jag gjorde det. Och så blir jag arg igen. När ska det ta slut? Det var ca tusen år sedan. Det var inte OK det som hände, men jag är tydligen en än större idiot än de var. Det finns fullt rimliga förklaringar till varför det blev som det blev, varför de gjorde som de gjorde, det är däremot fullkomligt vansinnigt av mig att älta det fortfarande.

Försover mig varje morgon, stressrusch till jobbet. Alltid lite för trött. Har lite gamla välgödda, hotfulla måsten som hänger över mig och som jag inte förmår ta tag i. Borde söka nytt jobb också, men orkar verkligen inte eftersom mitt nuvarande dränerar mig på all energi... Bra där, semla! För övrigt har jag kommit på att jag är allmänt kass ändå, som anställd. För i princip vilket yrke som helst? Jag tror egentligen att det enda rätta för mig skulle vara att starta eget. Men jag vågar inte, orkar inte. Inte alldeles själv.

Det finaste just nu och för alltid är en liten, liten person som har två små risgrynständer, rakmjuka mörkbruna ögonfransar, fluffigt fjun på huvudet och gigantiska blå ögon med en antydan till skelning. Världens absolut gulligaste, mest nyfikna, alldeles otåligt ivriga. Lite robustare för varje gång vi ses. Minst en gång i veckan dansar vi, eskimåpussas, övar på att gå, läser boken om snigeln, vinkar och klappar i händerna. Har märkt att hjärtat inte är tillräckligt stort för att rymma det. Hela bröstkorgen blir full.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»