Glappkontakt

24 jun 2015 03:03
Han sitter på en pub helt nära mig och liksom antyder att jag kan komma förbi. Det betyder inget! Det betyder inget? Det betyder självklart inget alls! Det fanns en massa andra sätt för oss att lösa detdär utan att ses, och jag är inte van vid att träffa honom på tu man hand och först tänker jag att näe, jag avstyr det, det vore enkelt och kan göras helt rimligt, och jag vågar intevillinte, men sen skärper jag mig. Nån måtta får det ändå vara med fegheten. Andas djupa andetag på vägen dit, tänka tusen avfärdande tankar... stillna, hjärtat, stillna.

Rättar till luggen utanför dörren och tänker att jag låtsas att han är någon annan. Vem som helst, för ingen annan har samma inverkan. Och hurtigheten i mitt hej och oblygheten när jag slår mig ner - oscarsnominering, allra minst. Sedan den trevliga svalheten, jag kan, jag känner att det funkar, jag är oberörd och han också, det finns inget, inget alls att skriva om. Vi sitter mittemot varandra, jag tar inget att dricka, vi har praktiska saker att avhandla och vi småpratar ledigt om annat emellanåt och jag möter hans blick bara några decimeter från mig och den är lugn och vänlig precis som min och det är absolut inget mer. Sen måste jag börja fippla med paraplyet innan han gör någon ansats till att vilja bryta upp för tänk om han tycker att jag borde gått för längesen och tänk om han förstår att jag inte vill gå/att jag verkligen måste gå att det inte är jag som sitter här utan en robot, "sällskapssemlan", för är det någon som skulle kunna lägga ihop två och två så är det han.

På vägen hem snuddar jag vid tanken, det osannolika scenariot att vi var två robotar, en på varje sida av bordet, men jag avfärdar den genast. Sen gör jag det igen. Och igen.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»