kon, båset och vackra blå dunster

6 nov 2015 15:24
Mhm, så jag drar på mig jackan och ryggan och masar mig ut mellan borden, det är sent och jag är trött och osynlig. Säger muntert hejdå till alla och fortsätter mot utgången och plötsligt står du framför mig och spärrar vägen, ler som ett litet barn. Du har egentligen inget att säga utom att du verkligenverkligen tror på den där sammanhangsidén du kläckte igår kväll och som du uppenbarligen tycker att vi ska förverkliga, du och jag. Vi två. Och jaba: eh... vi kanske inte ska prata om det nuuu, vi får fundera på det där tycker jag och duba: joho, nuuu och fatta jag tror det kommer gå vägen, det kommer det, jag tror det, hurskavi... jagtänkte... ellerockså...?! Och du är lite grånad halvgubbe och fyra år på samma gång och ögonen strålar och orden snubblar över varandra och jag försöker vara sträng och realistisk men känner ju hur mungiporna förråder mig. Åh, denna blandning av nyfiket, ivrigt barnasinne och superseriös, kunnig, intellektuell, ansvarstagande med ryggrad och humor... Magrutor, smilgropar och rikedomar har NOLL att sätta emot. (Eller OK då, möjligen smilgropar. Lite.)
Gissar att ni som är kvar kommer gå vidare men sliter mig från stjärnögonen och åker hem ändå, min stolthet förbjuder allt annat. 13 min till nästa t-bana, sitter ensam på perrongen, spelar upp osannolika scenarion i huvudet (bara för att jag kan) och känner mig upprymd och lättlurad på samma gång.
(Blir sedan orimligt nöjd när det nästa morgon visar sig att du åkte hem ganska direkt efter att jag gått.)

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»