Allt jag vill, men inte kan (få)

21 nov 2015 01:45
Det är väl tur kanske, att han inte är där för mig när jag behöver honom. Jag tror att han vet, känner att han skulle kunna göra skillnad, men han väljer bort det. Eller så känner han helt enkelt inte det, och då är han inte riktigt så bra som jag inbillar mig. Oavsett - en distans. Ett tecken. En... indirekt replik. Som om jag inte visste redan? (Jamen ändå?)
Medveten om stora perspektivet, alla mina privilegier. Tusentalsmiljoner. Ändå klumpen i halsen som växer för varje minut som går, allt svårare att andas. Banga en fest, köpa praliner, chips, le mekaniskt mot kassörskan, hon som håller upp dörren, han som flyttar på benen i t-banan. Prova peppmusik i lurarna som inte tar ö h t - skramlar som ett hån i öronen. Fårintegråtaitunnelbanan, får inte. Hem och dö en smula på soffan. Ihärdigt ignorera allt jag eventuellt borde göra.
Världen vi lever i, allt som barkar åt fel håll, all hämndlystnad, alla ihopknipta ögon och knutna nävar och så en rad personliga små motgångar i klunga... starkare än såhär är jag inte, alltså. Och i vanlig ordning finns ingen som håller ihop mig när jag krackelerar. Inte ens någon minut eller två. Inte ens med en uppmuntrande fras i en chat. Inte ens med ett artigt "detsamma".

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»