Tresekundersregeln

28 dec 2015 02:39
Han byter helt sonika plats och klämmer in sig mellan stolar, mitt emot mig. Han fnissar när jag retas med mina bordskamrater. Stannar nära mig resten av kvällen. Sällskapet decimeras allt eftersom timmarna går men vi hamnar i otakt i diskussionerna och han dricker massor med vin och ser trött ut och alla samtal blir röriga och jag är för nykter (=feg och tråkig) och en i sällskapet får alla trådar att mynna ut i hans egen grandiositet och avslöjar samtidigt att han precis sjukskrivits för depression och utbrändhet så det är inte riktigt på sin plats att platta till/tysta ner honom. Jag får inte plats, vill inte ta någon heller.
Så är det bara vi kvar, och jag känner igen den sällsynta känslan av att vi är så... jämbördiga. Ömsesidig respekt, så påtaglig att den nästan går att ta på. Men tonen är annorlunda. Avståndet är större. Jag letar efter min nyfikenhet men hittar bara minnet av den. Tackar ändå ja till att gå vidare och vi går genom tomma gator och kanske var det dumt att jag bytte ämne från ett mer abstrakt, psykologiskt, potentiellt personligt till ett konkret, (han påpekade det t o m) men jag blev frustrerad över bristen på stringens och orkade inte riktigt. "En annan gång" säger jag när puben visar sig vara stängd, vår första kram (hans initiativ) blir en kamratlig hejdåkram och han ber mig pipa när jag är hemma men när jag gör det är han inte online ändå och avståndet... en mindre avgrund nu.
Vi är bättre i bokstäver än live.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»