one way street

12 jan 2016 01:22
Tre människor som mår dåligt just nu, har jag i min telefon. Skriver jag till, hör hur det är, lyssnar jag på. Tre människor i en oändlig rad av andra. Hamnar alltid här, hos dem. Sitter ner intill dem en stund, känner mig lite behövd och värdefull. De är alltid tacksamma sen, när de går. När de vilat klart, krisat färdigt, gått vidare. Försvinner i fjärran. Det är inte så att jag är en så fantastiskt gooood människa. Tvärtom. Jag gör det för min skull, det går automatiskt och det får mig att känna mig hemma och... uthärdlig för mig själv.
Flera frågar även hur jag mår, men ingen får någonsin veta. Jag tror inte att de orkar höra, jag vill inte att de ska få veta, jag skulle inte stå ut med mitt självupptagna gnäll själv ens och ingen kan ändå säga något som hjälper.
Jag minns inte när jag blivit tröstad sist. Jag vet inte hur man tröstas alls. Jag vet inte hur man pratar ut. Det här är det närmsta jag kommer.
Jag längtar egentligen inte efter att någon ska lyssna. Jag längtar efter att någon hemskt gärna vill höra. Någon som står kvar, ser mig i ögonen, inte viker bort blicken. Någon som kan härbergera, och som tycker att det är värt det.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»