These shackles I´ve made

24 feb 2016 14:43
Det svarta molnet. Det syns så tydligt, omger mig, det känns mot huden - dess fukt. Doften är skarp och tydlig och det smakar tjockt av järn i munnen när jag andas, men det är öronbedövande tyst och när jag försöker greppa det glider det bara mellan mina fingrar. Inga ord får tag om det.
Jag vet så väl varför jag gör det här och på vilket sätt det är logiskt och förståndigt, det är en visshet så konkret att den överröstar allt annat men jag kan inte ens börja beskriva den för allt jag provar ekar ihåligt.
Silver lining, guldkant, kantig saknar mig (dvs det han känner till: i stort sett bara mitt yttersta jag, mitt starkaste, bästa) efter ca två sekunder. Sträcker sig efter mig, gör sig sårbar som kanske aldrig förr och jag blir mjuk, varm, rörd; hård och kall och obeveklig. Han envisas men med för mycket respekt och ödmjukhet och jag tycker fortfarande så mycket om honom ändå, jag kan inte _inte_ stå emot, skjuta honom från mig.
Inget går ändå att förklara när jag måste utelämna mina egna förväntningar, besvikelser, mina rädslor, mitt hjärta, min... sorg? Så lockande att helt sonika stjälpa ut alltihop, rykande och kladdigt, tippa på bröstkorgen och bara låta det forsa ut framför hans fötter; men inte heller han har plats för det, jag vet det. Han vill inte ha det, se det.
Här hos mig är det i allafall i tryggt förvar.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»