Bekant, obekant

15 maj 2016 18:23
Häng med och prata lite? säger han, med vinglaset i handen, på väg att lämna rummet där hans fru och en av gästerna grälar på berusades vis, tappade trådar och oändliga upprepningar och simmiga ögon. Och jag hänger på, mobilen i handen, i väntan på svar från taxiappen och besked om min resa hem. Och jag tänker att kanske vill han säga något viktigt (jag vågar inte men jag måste och jag vill!) men allt är svalt och vanligt. Och vi sitter liksom mittemot varandra i soffan och jag driver samtalet i ofarliga vatten och pratar om det nya hemmet, inredning etc etc och han svarar lättsamt och det står inget mellan raderna. Och förutom att han är jätteupptagen har han gjort mig besviken på för många sätt... men flera gånger under kvällen gick han förbi hörnet där jag satt och kommenterade något jag sagt till sällskapet omkring mig. Jag kunde plötsligt höra att han skrattade åt något av mina skämt trots att han stod med ryggen till en bit bort och han ser mig, hör mig fastän han aldrig är nära och allt är hopplöst, mycket är trasigt, han är märklig och ibland skräms han lite men en del av mig vill fortfarande smyga intill en del av honom, lägga min kind mot hans och vara precis så nära som han känns ibland när hans ögon vilar på mig... IRL eller i ett ständigt brus i någon av våra chattar. Ofta får jag känslan att han tänker precis likadant, ser jag för mitt inre hur han sträcker sig efter mig, nästan mot sin vilja, och ändå tyder så mycket på att det bara är något jag inbillar mig. Hybris.
Trött på det här omöjliga, krångliga. Trött på alla viljor, strävor som alla har olika riktning. Vill vilja något hett och ogrumlat, sträcka mig efter något inom räckhåll. Vila i en visshet och känna full tillit.

semla

182 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»