dotter-mor?

10 feb 2008 21:31

Med risk för att låta komplett galen så vågar jag ställa frågan hur länge det tar innan man fattar att ens barn är ens barn. Det sitter tusentals fina, osynliga strängar mellan oss men jag - kan - inte - förstå att hon kommer från mig. Från sin far, visst, det kan jag se och förstå, men att något så fint och eget kan komma från mig det kan jag bara inte fatta. Det är inte bara som jag uttrycker mig, jag kan verkligen inte förstå trots att jag var smärtsamt och i högsta grad närvarande när hon gjorde sitt uttåg in i den här världen.
Ibland tycker jag att vi hör ihop fast inte just på ett givet sätt där jag är mor och hon är dotter.
Varför det inte upphör att förbrylla mig, är för att det är svårt att veta hur jag ska definiera mina känslor för henne för mig själv, för djupet i dem är på något sätt okänt, undviket, så länge jag tvekar att finna orden för dem.
Och för att de är så många och har så många toner, så många stråk av alla känslor i spektrat man kallar kärlek, och för att hon är den enda som spelar just sina toner i mitt liv.
Och för att hon är så liten när hon sitter febrig och yr på ett täcke på vardagsrumsgolvet med en blandning av snor och mos runt munnen att jag vill formera en ny cirkel runt henne som ska vara till tidens slut när hon är en ganska arg och enveten gammal tant som irriterar sig på mammafläskvalkarna ute på våra gator och torg nuförtiden och på att dom inte vet hur man gör korsord längre och det var väl fasligt vad allt har blive dyrt, så länge och lika länge till och intill tidens ände ska jag cirkla runt henne och det är nog därför det vill gråta inuti, för det går inte.

Tillbaka till sidans topp

Kommentarer

???: (10 feb 2008 21:39)
buhu... blev ögonblank-rörd både som mamma och dotter till en mamma jag inte minns. you´ve gotta way with words...

vajlan: (10 feb 2008 21:39)
vajlan var det ovan. har städat i datorn så alla förinskrivna saker var borta.

MBF: (10 feb 2008 22:23)
Oj oj så vackert du skriver om det som jag också känner men i likhet med dig har grubblat över hur man ska kunna formulera. Lite mer begripligt men inte alls helt och hållet, blev det för mig när Knut började prata och kunde tala om hur han tänkte. Det blev klarare hur han funkar och jag kunde känna igen mig och en massa andra släktingar i hans sätt att vara. Men fortfarande är hans lukt det starkaste biologiska indiciet på att han är mitt barn. Jag reagerar omedelbart och instinktivt på den, precis som på BB. Han luktar mitt barn, han luktar biologisk bindning och samhörighet. Jag kan inte förstå det intellektuellt, men det mysteriet har bleknat för det är ju snart tio år sen han föddes. Doften talar dock fortfarande om för mig på ett annat plan att han är MIN SON. Inte vet jag om det här alls berör det du skriver om i din text, kanske tangerar det lite iaf.

Garbo: (10 feb 2008 23:09)
Åh så vackert formulerat. Och modigt att skriva.
<3

Mylla: (11 feb 2008 00:49)
vackert på ett fylla-hjärtat-med-lyckosorggråt-sätt!

Kristin: (11 feb 2008 10:19)
Jag har inte reflekterat över det där efter att vi överlevt de första månaderna. Det låter kanske konstigt, men just att det var så svårt i början tror jag har gjort att det nu känns så självklart. Det är han och jag och Monster och att han är en del av mig och en del av sin far och till största delen sig själv är bara så det är. Jag kan inte förklara det, det är bara inget jag tänker på längre.

Och du skriver så vackert att jag var tvungen att avbryta min kommentar bara för att ta upp ungen och snusa honom lite i nacken en stund, bara för att han finns och är här. :)

Betty: (11 feb 2008 10:46)
Det är svårt att fatta och blir bara svårare ju större de är. När förlossningen var nära i tiden dfanns i alla fall det minnet och kopplingen mellan den lilla slemmiga varelsen och barnet. Min äldsta är 25 och jag ser på honom och undrar om han nånsin varit bran. Och hur han kan ha kommit från mig, ur mig, helt absurt. Han luktar inte sådär längre.

hj: (12 feb 2008 19:10)
tack för era fina kommentarer, nu känner jag mig lite mindre galen :-)

Pocks: (12 feb 2008 21:26)
Uuul. Fantastiskt fint och starkt. Och väcker en stark längtan att själv känna detta.

Skriv en kommentar:
Namn:

Kommentar:

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»

hjs senaste Ord
» Sommarföljetong del 13
8 aug 2020 10:04
» Sommarföljetong del 12
6 aug 2020 14:35
» Sommarföljetong del 11
5 aug 2020 21:15
» Sommarföljetong del 10
3 aug 2020 20:01
» Sommarföljetong del 9
1 aug 2020 17:07
» Sommarföljetong del 8
30 jul 2020 14:35
» Sommarföljetong del 7
27 jul 2020 21:32
» Sommarföljetong del 6
19 jul 2020 19:47
» Sommarföljetong del 5
16 jul 2020 18:16
» Sommarföljetong del 4
15 jul 2020 23:23
» Sommarföljetong del 3
12 jul 2020 14:07
» Sommarföljetong del 2
12 jul 2020 11:40
» Sommarföljetong del 1
11 jul 2020 19:45
» Sommarföljetong PROLOG
11 jul 2020 13:27
» Tolv år, och ett halvt.
20 jul 2016 20:32

» Arkiverat