Sommarföljetong del 1

11 jul 2020 19:45
Det var inte ofta Elmer Görwallius hedrade institutionen med sin närvaro utanför de obligatoriska föreläsningarna i biologi som han tvangs hålla för de hopplösa recentiorerna. Denna torsdag i mitten av januari var han dock av kollegiet nödd och tvungen att tillsätta en kanslisttjänst (som om det ens avlägset uppvisade likhet med hans forskargärning! Oh, harm!). Näslund och von Spiegel hade i skarpa ordalag antytt att nu var det faktiskt Görwallius tur att greppa skyffeln för att – indirekt – se till att få väck pappershögarna som hopat sig efter kanslist Pettersons pension sistlidna tredjeadvent.

Görwallius lekte med pennkniven och försökte tälja en liten snickarglädje på brevkorgen i ebenholtz medan han tondövt nynnade på ”Böhmisk polkett”. Hans skaparglöd var så stark att han först inte märkte besökaren som tyst iakttog honom från dörren. En oförsynt slemharkling från vederbörande fick brevkniven att slinta och berövade därvid Görwallius 1,8 cm för lång, oklippt tumnagel. Påkommen och irriterad försökte Görwallius förgäves fiska upp kniven med fötterna utan att förlora i värdighet medan hans ögon mötte blicken från ett ganska långt och fult fruntimmer med rottingväska i handen. Utan att vänta på inbjudan steg fruntimret fram och parkerade sig på stolen mittemot skrivbordet. Hennes uppenbarelse motsvarade på intet sätt namnet hon uppgav (Henriette Fagerdalen).
Med viss besvikelse noterade Görwallius att inget av den norska frejdighet, flätor eller melodiska inkallning av fjällkor som han associerade till hennes brytning fann sin motsvarighet i hennes väsen. Henriette Fagerdalen var (vilket Görwallius naturligtvis vid denna fas i deras bekantskap svävade i salig okunnighet om) i själva verket i stånd att, medelst brevkniven som låg på mattan dit Görwallius läderskor sparkat undan den, skära halsen av första bästa fjällko som var olycklig nog att korsa hennes väg.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»