Sommarföljetong del 12

6 aug 2020 14:35
Ungefär samtidigt som Karl i Guds och församlingens närvaro kyskt pussade sin fortfarande ganska slanka brud (och fru häradshövdingen Hildén puffade på sin make för att låta honom förstå att det var opassande att han hicksnyftade sådär, även om det var av glädje), försökte Anne-Marie 38 mil därifrån vaska lamabajset av händerna där hon stod i strilregnet utanför cirkusvagnen.
I emaljfatet, där hon klickat i en försvarlig mängd björksåpa, färgades det sista varmvattnet från morgonens grötkok gröngrått. Anne-Marie kastade häftigt upp bak vagnsknuten. Inte för att hon var känslig för exkrementet – så länge det var från växtätarna i alla fall, de stora kattdjurens stolgång stank sju resor värre – utan för att hon på sista tiden fått tväryrsel och kände sig så plötsligt matt. Det brukade gå över lika snabbt som det kommit, illamåendet, men det var ändå skönt när Emile, som kom gående genom pölarna mot vagnen de delade, la en stark arm om livet på henne och hjälpte henne in i vagnen.
”-Uschianemej, Anne-Marie, blir det inge bättre?”, kuttrade Emile och baxade ned henne på britsen som om dagarna tjänade som sittmöbel.
”-Nej, jag förstår inte vad det är”; suckade Anne-Marie och torkade svetten ur pannan med en fuktig, lätt halmdoftande hand, ”...men bara jag får vila en liten stund- å, så snällt!”
Hon tog tacksamt emot den hårdvirkade prydnadskudden som Emile placerade under hennes nacke. Med sina omsorger och med sitt rättframma sätt hade Emile vunnit Anne-Maries eviga vänskap från dag 1. De delade husvagn liksom de delade sorger och glädjeämnen. Emile var den första som fått Anne-Marie att inse att det fanns värre saker än att vara blyg (som till exempel att vara blyg och vara tvungen att visa sig halvnaken för okända människor varenda kväll mellan kl 17-21, mötas av avsky och få skamliga förslag som dröp av lystet förakt… Och att inte få raka sig alls mellan mars och oktober ens vid värmebölja).
Nu synade henne Emile tankfullt, suckade och satte sig på britsen bredvid henne.
”-Ibland vill jag slå bissingarna ur käften på han. Hur länge sen är det nu han stack?”
”-Tre veckor”. Anne-Marie behövde inte fråga vem Emile syftade på. Istvan hade tackat för sig och lämnat cirkusen utanför Strömstad, med ett vagt uttalat löfte om att återkomma till vårsäsongen. Men redan innan dess hade hon ju förstått att hon aldrig någonsin kunde förvänta sig en ring på fingret eller något mer än de där fattiga nätterna hon haft med den ståtlige violinisten som förtrollat henne med sin musik. Istvan hade flickor i varje stad och by över stora delar av Norden, och kom aldrig med några löften eller försäkringar.
”-Jak är en vegens man, Ammari”, löd hans förklaring ”och mitt folk er fött till att vandra, stendikt vidare. Inkenstans vi har vårt hem, vi vägens barn. Vi måste alltit gråta, alltid vandra!”. Och hon hade naturligtvis förstått. Gråtit, javisst, så att ögonen var så svullna att hon knappt kunde se paljetterna hon enligt sitt avtal med herr Ponti skulle laga artisternas svettdränkta dräkter med. Men Istvan var försvunnen så snart han kvitterat ut sin sista lön.
”-O, Emile, jag önskar att jag hade ett minne av honom”; suckade Anne-Marie trånande.
”-Asch, det har hon ju allaredan. Finns ingen större häradsbetäckare än den skurken!”, fnös Emile argsint.
”-Men jag menar nåt mer än bara… hågkomster”, försöökte Anne-Marie ynkligt. Emile tittade på henne en lång stund.
”-Begriper hon värkligen inte?”
”-Begriper… vaddå?”
Emile frustade till av vrede, kastade upp vagnsdörren, stormade ut och kom genast tillbaka ty strilregnet hade nu övergått i skyfall.
”-Jag kunne dräpa´n den där jävla förbannade baggen! Fattar du ingät, Anne-Marie, han har ju gjort däj me BÅRN!”

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»