hj
Sommarföljetong del 3
12 jul 2020 14:07Näslund ägnade sig emellanåt åt ett tidsfördriv som han kallade att ”Sänka skepp” och nu fick Görwallius lust att sänka det självsäkra fruntimret framför sig en ansenlig mängd pinnhål.
Efter ett nödtorftigt dolt flatskratt i mustaschen och ett raskt byte av tilltalet (”Fröken Fagerdalen” blev ”lilla hon”) försäkrade han nedlåtande att kanslisttjänster inte på något vis var jämställda med akademiska poster. I förbindlig ton upplyste han om att han turligt nog råkade vara bekant med en amanuens på dekis som kunde behöva en hushållerska, ville lilla hon ha adressen?
Fruntimret fattade galoppen tycktes det, ty efter denna kanonad teg hon och knipet runt munnen blev stramare. Hon knäppte upp väskan och tog upp några papper som hon lade på skrivbordsunderlägget. Görwallius hade inte för avsikt att bevärdiga hennes korvkokarreferenser minsta uppmärksamhet då han skymtade ett bekant brevhuvud.
Förbryllad tog han del av norske kollegan fil. dr. Braahus rekommendationer av biologie licenciaten H. Fagerdalen, avhandlingen framlagd i november cum laudes.
Detta var besvärande.
Det hade rätt av blivit pinsamt om inte Görwallius snabbt tagit bollen på returen och ändrat tilltalet i samma andetag som han beklagade att frk. Fagerdalen kom två veckor försent med sin ansökan. Ingen var snabbare att beklaga detta faktum än Görwallius själv eftersom den nytillsatte amanuensen var etnolog. Han hade fjamsat runt med indianfjädrar på studentmössan under kollegiets adventsglögg och vad värre var tycktes Näslund redan ha träffat en uppgörelse om amanuensens tjänster i föreläsningssalen och kunde således själv ta sovmorgon två gånger i veckan. Gudarna skulle veta hur Görwallius knäade under tyngden av sin egen forskargärning på steklarnas fortplantningsvanor och hela fyra föreläsningar i veckan, beklagade han sig. Och recentiorerna var i år av en så urbota dålig beläsenhet och deras brist på respekt kunde knäcka den starkaste gren på Alma maters förr så grönskande krona –
Vid denna punkt i Görwallius utgjutelser avbröt honom Fagerdalen med ett kort ”-Jag tar dem. Alla fyra i vekkan. Och kansligjörat tills det kommer loss en amanuenstjänst.”
Görwallius tittade för första gången ordentligt på fruntimret framför sig medan han omvärderade situationen (och sitt månne förhastade omdöme: var inte de skarpa munvecken ett tecken på idog beslutsamhet? Behövde recentiorerna kanske en – troligen ofruktsam: desto bättre! - kvinnas tålmodiga gnat från föreläsningspulpeten? Behövde han inte äntligen sovmorgon fyra gånger i veckan?).
När uppgörelsen var klar och papperen undertecknade blev Görwallius erkännsam till sinnes och ville inte låta fruntimret gå utan en välriktad varning om studenternas allmänna brist på hyfs. ”-De brukar inte besvära mig,” var fruntimr- Fagerdalens! för tusan!- korta replik. Hon tog sina papper, lade upp brevkniven på skrivbordet och knäppte igen munnen och väskan.
Görwallius började sträcka fram handen men Fagerdalen knyckte blott på nacken, gav honom en isgrå blick och lämnade rummet med anmärkningen: ”-Nageln. Den sitter i skägget.”
I stora trappan upp från entrén kom en blond ung man skyndande, troligen försenad till seminariet. Han svepte slarvigt av sig mössan för Fagerdalen när de passerade varandra.
"-Tjockis!", väste hon, fällde omärkligt krokben och passerade honom oberört vid trappans fot dit han rullat nedför de elva hårda trappstegen i västgötamarmor.
