den allra nättaste lilla elbatong

8 apr 2008 13:28
Bor på en tunnelbanesträcka som tycks vara särdeles populär bland arga psykfall. Det stör mig bara medellagom, i samhällssamvetet och i empatin. Hjärtat värker lite medellagom, på vanligt storstadsmanér. Integriteten blir ju lite uppruggad på ytan några gånger i veckan när skitarga uppenbart psykotiska människor (oftast män) vrålar ut sitt hat mot tyskarna, dörrarna och jävla skithoror i allmänhet (oftast när det är tonårstjejer i vagnen, tycks det), på en SL-sträcka där för några år sedan en äldre medmänniska blev ihjälslagen med järnrör.
Medelotrevligt, men inget som får mig att överväga att inte åka tunnelbana när jag är själv. Jag har förresten inget alternativ. Ingen i familjen har körkort eller bil och inga busslinjer följer den här sträckningen.

Riktigt jävla otrevligt är det dock när det händer när har brödis med. Hon är för liten för att man ska kunna förklara nåt alls, allt hon ser är ett argt, skrikande ansikte och ryckiga, oförutsägbara rörelser som är hotfulla, skrämmande och farliga. Där nånstans skiter jag i samhälls- och världssamvetet och empatin får faktiskt tåla att hamna i bakvattnet, ty adrenalinruschen vid dylika tillfällen är nåt hittills aldrig upplevt. Jag önskar mig en behändig elbatong, en sån man gör illa jag menar föser boskap med, eller fäller brottslingar. Jag skulle fösa så nätt, bara hålla undan för mig och mitt lilla barn, bara visa att Så Som Den Gubben Gör Får Man Inte Göra Även Om Han Är Tokig och Sover På Wellpapp Utomhus För Ingen Säger INGEN Har Rätt Att Vråla Fula ord Och Skrämma Mitt (Eller Nån Annans) Barn.
Så gärna, så gärna skulle jag vilja få använda mig av en nätt liten elbatong, så gärna så gärna skulle jag vilja få freda mig och mitt lilla barn. Så gärna så gärna skulle jag vilja få visa att mamma fredar sig och sitt barn och inte tycker att det är ok att lillbarnet ska gråta skrämt av vrålande galningar på tunnelbanan.
Jag problematiserar inte, jag reagerar och önskar mig bara den nättaste lilla elbatong. Har räknat till i medeltal tre gånger i veckan som detta händer mig på väg till och från jobbet på mina oregelbundna tider, så det är bara en tidsfråga innan detta händer när brödis är med. Räknar inte ens med de små, icke-våldsamma antastningarna eller perrongvrålen.

Bara en den allra nättaste lilla batong, Jesus, inte större än en kind?

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»