den som ser får lever

19 jun 2008 15:20
Har lust att skriva "-Vi klarade det!" men det har ju knappt börjat än, även om enligt utsago golvet är uppbrutet och fläktar insatta. Men att byta boende tre gånger samma vecka är lite i saftigaste laget, inte för hj men för hj med familj och i synnerhet för brödis, 11 3/4 månad. Hursomhelst känns det nu inte tillstymmelsen till lika krångligt att ge sig ut och resa med brödis som innan det kuskades västerort runt med dagspackning på t-bana och blåbussar (hatar att nyvagnen som är så förträfflig på så många sätt fast den har redan börjat gnissla av alla strapatser, slår till bromsen när man ska upp på blåbussarnas snålt tilltagna och djupa trappsteg så man blir stående ryckande och slitande mitt i trappan med vagnen till hälften utanför för man kan inte lyfta den för man har ju lastat närmaste dygnets nödtorft på den och när man har småbarn är det mer än man tror och busschauffören tycker att man är idiot). Däremot kunde tajmingen vara bättre för semesterresor ty redan på söndag ska vi iväg igen, jag och brödis, och hon behöver koagulera lite efter senaste tidens omställningar.

För att hålla något slags dagsrutin mitt i kaos, är vi nu tillvanda bussresa till loppiga sandhögar i Bromma kl 8 på morgonen, ätning av smörmacka vid grönsaksmarknaden samt fotbollsspelande i hotellets snuskstinkande duschrum.
Vad gör man inte.
Och tusen palavrar med försäkringsbolag och förvaltare med ett mobilbatteri som hotar att ge upp vilken sekund som helst kan ju kännas rafflande, ännu en övning i att fatta sig kort och koncist.
Största maran nu är att porten ska slå igen och vi lämnat den enda nyckeln bakom oss vilket är förrädiskt lätt när man `bara ska ut med vagnen på gatan, nej förresten-´. Nya vanor igen, det är midsommar så vi kan inga nycklar kopiera förrän tidigast måndag - eller är det tisdag?

Får ändå ta närmaste dagarna som kvitto på att jag inte är min diagnos, för har jag klarat det här stresspåslaget med enbart minnesluckor, tappad vokabulär och en trötthet som inte är den djupa utmattning då man inte förmår trots att man VET ATT MAN HAR ETT BARN ATT ANSVARA FÖR och man-klarar-mer-än-vad-man-trorblablakvinnofälla, då måste jag anse mig tillräckligt på benen för att ett tillfrisknande ska vara inom räckhåll.

Ett led i rehabiliteringen skulle just nu kunna vara att valla mig en stund i de vuxnes led och ge mig en drink och fira att jag har grejat det här till det bästa så långt *hint, hint, den som nu känner sig träffad*

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»