14.

14 dec 2008 20:44
Livet till sjöss var betydligt behagligare än förra resan, men Reus hade drabbats av likfobi och när han var uppe på däck scannade han noga av relingarna så att det inte satt några lik (eller mammor) där.
Annars åt han middag vid kaptenens bord varje afton och spelade schack med den av rorsmännen som för tillfället inte var i tjänst.

Resan förflöt lugnt och händelselöst fram till tredje dagens eftermiddag då utkiken i panik meddelade att gudarnas vrede hade drabbat dem. Besättning och passagerare samlades på däck för att bevittna hur arga gudarna var. Särskilt Aeolus var på dåligt humör och samlade upp vindarna från alla fyra väderstrecken och lät dem jaga en virvel från molnen ned till havsytan där den vildsint piskade upp väldiga mängder skum.
Molnslangen befann sig en kvarts sjömil öster om dem och närmade sig snabbare än ett skepp kan segla. Oro gränsande till panik utbröt bland manskapet och man talade om att slänga en liten handelsresande överbord för att blidka makterna och rädda fartyget medan man försökte lägga om kursen.
Den lille mannen bad för sitt liv på brutet latin men det hjälpte föga, plums åkte han i sjön.
Virveln var nu bara några hundra meter bort och mållösa åsåg man från fartyget hur den lille halvdränkte handelsmannen kastades upp i luften i en skumfontän och fördes allt högre med vinden och de uppiskade vattenkaskaderna tills han helt uppslukats av molnen.
"-Gudarna tog vårt offer, nu stillnar det strax!", menade andrestyrman.
En fruktansvärd vind rev plötsligt tag i seglet och förvandlade dem till trasor på några sekunder. Andrestyrman kastades i havet tätt följd av ett par nubiska besättningsmän. Resten kastade sig platt på däck för att minska luftmotståndet. Reus var, där han stod lodrätt ut från den tross han av alla krafter höll sig fast i, glad att han ätit ordentligt alla måltider ombord så att hans kroppshydda hade ökat till sin ursprungliga matchvikt. Runtomkring dem reste sig vattenväggar höga som berg och det ylade och pep i öronen som om erinnyerna hade satt sig i sinnet att riva dem av skeppsfolket. Lösa föremål kastades som livsfarliga projektiler över däcket med vinden och Reus träffades i magen av en skeppslanterna vilket fick honom att tappa luften och taget om trossen.
Han virvlades genast ett hundratal famnar upp i luften och halvkvävd av vatten och med vatten i ögon och öron kunde han inte uppfatta mer än moln och vindarnas vansinniga dans.

Reus och en lika blöt och missmodig handelsman satt på en kobbe nånstans i vad de trodde var östra medelhavsregionen och förundrades över sina öden som de inte riktigt visste om de skulle förbanna sjufalt eller inte.
De hade båda överlevt nedfärden från molnstoden helt enkelt på grund av att passadvindarna var så pass starka denna tid på året att de fört dem båda i molnvirvelns utkant varifrån de dalat ned tillräckligt sakta för att bara bli fullständigt blåslagna när de landade i varsitt vattenbryn på den fjantigaste ursäkt till obebodd ö Mare Mediterraneum kunde uppvisa.
Inte ens färskvatten fanns det, så inte undra på att de var i valet och kvalet mellan två reaktioner att dels tacka sina lyckliga stjärnor eller förbanna det faktum att de hade överlevt.

De fördrev tiden med att berätta sina historier för varandra, Reus tog ungefär samma variant som G G fått sig till livs och handelsmannen blev vederbörligen imponerad över hans akademiska jämnmod som hjälpt honom igenom så många farliga och livshotande situationer.
Men när Reus fick höra den lille handelsmannens historia började han allvarligt fundera på att kasta sig i sjön och simma av alla krafter från den tråkigaste lilla holmen i Medelhavet.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»