Blå som förgätmigej (4)

26 jun 2010 13:46
Hakvin, som hon varit hemligt förälskad i, då hon gick fram den där våren. Hakvin, med ögon blå som förgätmigej och finlemmade händer, så omärkta av slitet på åkrarna för att få sin bärgning. Gerda hade under konfirmationstiden varit ett par år äldre än de andra läsbarnen på grund av den ledsamma vistelsen på Holmsjö sanatorium, en tid som stulit hennes bästa år ifrån henne, och gjort henne mager, bleksiktig och hektiskt rödkindad. Inbäddad i filtar och med tvångsserverad fetmjölk i stora emaljkaraffer invid vilstolen, hade hon måst se kamraterna ta sina första steg ut i vuxenlivet. Giftgrön avund blandad med blåsvartaste smärta slog då rot i den unga flickans själ, och hon lovade sig själv på heder och samvete, att så snart hon blivit frisk från den gruvliga soten, skulle hon ut och roa sig, dansa och träffa pojkar.
Två år senare när hon blivit friskförklarad satsade hon allt på att ta igen det hon förlorat, och pojkarna föll som furor för hennes framfart. Redan då hade hon en välsvarvad figur och smala vrister som hon flashade då och då i kyrkan för att fånga församlingsprästens uppmärksamhet. Han ägnade dem nog en och annan blick men trots hennes ansträngningar såg han ändå så sorgsen ut när han blickade ut över läsbarnen sista dagen före konfirmationen, och när han tryckte hennes hand efter den första nattvarden.
- Var nu rädd om sig, Gerda lilla.
Rädd om sig. Det var det sista Gerda tänkte vara. Livshungern förde henne bort från Viksbo, och rakt i armarna på en cynisk lurendrejare, en viss Svante B. Löfgren, som lovade guld och gröna skogar i storstadens brusande vildhet.
Från salongerna till caféerna gick vägen, och därefter till krogarna. Till sist gatorna. Det hade gått fort, och nu som tjugotvååring var Gerda tämligen illusionslös och hade tappat all tro på ren och helig kärlek, som hon möjligen tidigare kunde tänkas ha haft.
Därför klingade den nu så sorgligt i henne, den där Vikbotonen som hon förnam när hon mötte de förgätmigejblå ögonen på Hakvin Eliasson. Och skammen brände på kinderna.
Trotsigt retirerade hon in i städskrubben med klädbyltet framför sig, och stängde dörren med en amper smäll, en van teatergest, att gömma sig bakom när pinsamheter inträffade. Ta ifrån hederliga gatflickor deras bärgning på detta sätt, skulle den signalera, och hur blir det med betalningen nu egentligen?
Sorlet utifrån rummet ackompanjerade hennes försök att mota gråten i det mörka utrymmet, när hon försökte kvicka sig på med påklädningen.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»