Blå som förgätmigej (13)

7 jul 2010 21:14
"-Jodå, straxt härbortom hägnet var det som Egilsson såg bjärn," upplyste Gerdas far då han med vad som en gång kanske hade varit myndiga hemmansägarkliv men som numera mest liknade en avdankad tröttomanslunk förevisade ägorna för gästerna.
Gerda kände sig fortfarande inte riktigt hemtam i rollen som hemvändande dotter i huset och Hakvins status var inte den högsta due to den efterhängsna kyrksilverskandalen, men mor hade sjasat iväg dem, förebärande att hon behövde förbereda middagen, så direkt ovälkomna kände de sig inte heller. Här gick de nu för att överse ägorna med lantmäterikartan i hand, och fadern berättade om det oemotståndliga erbjudandet som han fått.
"-Se det hade väl ingen av oss trott, att marken här kunde vara av någe som helst värde för nån, ´heda.
Men vad då, med min rygg och med bara Ernst Olof kvar hemme (jodå, Gerda förstod piken. Av sju barn hade endast en son stannat kvar för att hjälpa far på det magra hemmanet. Kritiken kändes, som var gång hon hörde från kära mor och far.), vad ska en göre? En måst ju ta mölighetan som stårn till buds."
Faderns avfallna ryggtavla vittnade om åratals tillkortakommanden på det ekonomiska planet. Hans lappade ragmadsvaldsskjorta som en gång stramat över skuldrorna, hängde nu slappt över ryggen utom över buken där den stramade som följd av högkolesteroldieten med brännevinet som stadigvarande inslag.

Det smärtade henne att se fars uppgivenhet. Mors trotsiga blick när hon pejlade besökarnas reaktioner på beskedet om att de var beredda att lämna gården för anbudet om överlåtelse mot fyndprocenten på den ädelmetallfyndighet som upptäckts i berggrunden under Viksbo, var hjärtskärande att se. Det var ett trots som innehöll medvetenheten om att generationers skrala bärgning och livsverk nu skulle slukas av det industriella samhälle som krävde sin tribut i form av mark, mansmuskler,silverpenningar och ungt flickkött.
Det fick henne att se rött, liksom Salvanders, Löfgrens och kompanjoners svulstiga firmastämpel i hörnet på det kontrakt som hennes far redan hade undertecknat och nu väntade på lantbrevbärarens ankomst om torsdag för att skicka in.
Viskande sökte hon rådslag med Hakvin.

Senare, inkomna till stek med ärter och morötter fastän det bara var tisdag, meddelade Hakvin och Gerda att de ämnade bevista väckelsemötet i Färila samma kväll.
Mors halvföraktfulla blick och hennes snara tillhållan om att smyga in när de kom hem, sade Gerda att hon blott alltför snabbt skiftat uppfattning om de båda unga, som gått från att i hennes ögon vara kollrade av storstadens glam, till det ännu något mer degraderande "nyfrälsta".

---

Ett chambre separée stod redo, beställt av den mystiska damen med sällskap på Färila Stadshotell.
Kyparen tog något förvirrad emot beställningen som innefattade sekt och ostron (!. gravad sik med mayo var det närmaste Statt kunde erbjuda därvidlag).
"-Var vill herrn sitta?," undrade kyparen artigt och drog ut stolen för damens unge sällskap.
"-Under bordet," löd svaret med beslöjad barytonstämma och den stackars kyparen visste varken ut eller in.
Mama Hopington hjälpte honom ur hans beråd genom att dra ned sitt middagssällskap i soffan bredvid sig och trycka en kyss på corgins huvud innan hon satte ned den under bordet.
Kyparen räddade ansiktet genom att skynda iväg med beställningen och på vägen möta upp det välklädda men något bedagade sällskap bestående av tre herrar som auktoritativt och i ivrigt samspråk på stockholmsmål krävde sekt och löjrom (och, på bred sydsvenska, "neuåra däekor till dopp".

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»