Blå som förgätmigej (26)

20 jul 2010 22:34
Langeland och Ljungberg tog plats längst bak i salen, som redan nu var fylld till bristningsgränsen av nyfikna åhörare, men bänkplats fick de, ändå, de fina herrarna från Stockholm som, det menade man allmänt, skulle komma att rädda så många bönder vars utkomster alltmer förskralats under de senaste årens utarmning av landsbygdens kulturområden.
Löfgren gick fram till Gerdas far och bjöd, efter ett hjärtligt handslag, till tystnad.
"-Som representant för Aktiebolaget Salvander och kompani, ämnar jag nu ge en bakgrund till det viktiga och för allas bästa förestående beslut som ni är här för att gemensamt fatta.
Som liten pojk i Sala, vandrade jag dälden mången gång och slogs av de vackra omgivningarna och det hårt arbetande bondefolket där. Min far var gruvförman och av honom ärvde jag det gedigna kunnandet i bruket och i kännedom om bergarter, markmån och ädelmetallernas hemligheter. Det är allmänt känt att det var min förtjänst att man under mina utbildningsår kunde göra utgrävningar i bygden som ledde till att bönder som tidigare slitit i sitt armods svett nu kunde dra sig tillbaka och njuta av de frukter berggrunden under deras magra ägor ruvade, och för resten av sina liv ge arvingarna den trygghet som förbundits dem genom överlåtelse till kompaniet Salvander som grundlades redan under denna tid.
Bondevänner, jag står här idag för att erbjuda er samma möjlighet.
Kanske undrar ni vad som plötsligt fört silverindustrins stormän till er avsides belägna trakt här vid Ljusnans stränder?
Det är ingen mindre än denna förtjusande mö, dotter av bygden och ett föredöme för alla bondtöser!"

Gerda fann att allas blickar riktades mot henne och salen tycktes henne med ens för trång och luftfattig när Löfgren pekade på henne.
Ett sus av välvillig förundran gick genom salen och Hakvin såg på henne med oförställd häpnad.
"-Min bäste vän och affärskompanjon här, Harald Ljungberg, besökte samman med sin fästmö fröken Gerda Hansson, hennes hembygd och då vi företog en vandring genom ert vackra landskap, gjorde vi omedelbart fynd som utan minsta tvivel tyder på att ett dagbrott här i Viksbo skulle ge många gånger gårdarnas värde, om ni är beredda att ge oss förtroendet att för er räkning bärga silvret."
Gerda snappade efter luft i det hon kände hur Hakvin ryckte till och flyttade sig två centimeter sidledes med en blick på henne som uttryckte till lika delar besvikelse och vantro.
Som lök på laxen kom moderns viskning, ekande i salens tystnad:
"-Å, Gerdalill, en sån välsignelse! Och vi som trodde att du hade blivit kväkare!"
Ett varmt, gott, förstående skratt från de församlade steg upp, sock utan att rubba Löfgrens fokus.
Från bakersta bänken log Ljungberg, smiskaren, lebemannen, opiatern soligt mot henne och hon förstod med ens att de hade henne i fällan.
Ville hon avslöjas som prostituerad för mor, far och hela församlingen, hade hon bara att resa sig upp och bestrida Löfgrens lögner, men ack, så det tog emot!
"-Hur kunde du!", kom Hakvins viskning bredvid henne och hon förmådde inte längre bli kvar utan trasslade sig ut ut bänkraden under Langelands inlindat sockrade:
"-Å, en sådan blyg viol," fast hans kalla blick talte blott om förakt.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»