Blå som förgätmigej (42)

29 aug 2010 19:26
De kom ut på tunet utanför faffas pörte i den råkyliga nattluften. Hakvin gick först, Langeland sist och faffa och Gerda i mitten, Gerda med revolvern tryckt mot halsen. Hakvin ägnade corgins vidare öden en förvirrad tanke och undrade vart den tagit vägen. Inget spår fanns utanför huset, den var som uppslukad av mullen. Hakvin undrade dystert, inspirerad av den ockult glödande runstaven han nyss sett, om det var en helveteshund som inte riktigt var av denna världen, som kommit och hämtat honom för att han skulle hamna i en hemsk knipa och kanske få sätta livet till. Funderingarna trasades dock sönder illa kvickt av knakande grenar och steg som närmade sig. Hakvin hann börja hoppas att det var Gerdas bröder som kom, och till och med börja fantisera om att de var tungt beväpnade, men förhoppningarna grusades obarmhärtigt när skojarskälmen Svante B Löfgren och fabrikör Harald Ljungberg lösgjorde sig ur skuggorna och andfådda stegade fram mot pörtet.
"Vad har vi här" lismade Löfgren spetsigt och Langeland skrattade danskjovialiskt.
"Naa, De kommer alldeles paa pricken i rätt tid!"
"Vad är åstad?" flåsade Ljungberg. Bordelliv med champagne, skörlevnad och löjrom hade inte gett honom jordens jättekondis precis, och det märktes att han haft bråttom uppför skogsbacken. "Har han skrivit under kontraktet äntligen?"
Faffa fnissade till.
"Prästapojken ska visa oss skatten."
Ljungberg och Löfgren stirrade häpna på Langeland som nickade.
"Jo, så är det. Prästpojken köper tillbaka livet sitt, och flickans liv, mot att han visar oss var han gömt undan silverskatten. Sen skriver han på."
Den råttaktige Löfgren hickade tvärt till, tog sig åt munnen och bad mumlande om ursäkt, men Gerda tyckte han såg märklig ut, som om han svalt något surt.
"Vi måste ha en spade" fnittrade faffa och Gerda undrade i sitt stilla sinne vad det fanns att vara så fasligt munter över. Själv hade hon i det närmaste gett upp hoppet om att det här skulle sluta ens i närheten av väl, men det var i alla fall härligt att ha Hakvin vid sin sida, och att allt nu var uppklarat mellan dem.
I samlad tropp under överinseende av dansken, begav de sig runt knuten till redskapsskjulet invid pörtet och faffa tog fram en spade som han räckte till Ljungberg.
"Den kan Löfgren bära" sade fabrikören, som fortfarande andades tungt. Men när han vände sig om för att överräcka spaden till den snipnäste lurendrejarskojaruslingen med sina smala opålitliga ögon, var denne puts väck. Och stod inte att finna någonstans runt eller i pörtet, hur de än letade.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»