Anna-Karin, rödhätta

20 maj 2013 18:38
Skalbaggar och kandidater

Kandidaten fortfor att hoppa runt och kvävda skrin hördes genom syrenbuskarna. Nu rev han av sig kavajen och slog den våldsamt mot fru Hellboms intet ont anande äppelträd. Det stod som en sky av lärdomsdamm mellan de nyutsprungna löven, det såg rätt vackert ut mot fonden av gullregnet, tänkte Anna-Karin. Yrhätta som hon ju var, tänkte hon inte två gånger utan gav efter för första infall och reste sig från kaffebordet och rände tvärsöver gräsmattan. (Hennes mor, som såg lite tröttblek och tärd ut, men det hade inte Anna-Karin ägnat en tanke, fångade kakfatet i luften samtidigt som Hulda simultant räddade saftkannan. Båda suckade darrande, ett likaledes simultant ljud. Det var inte första gången Anna-Karin rev ner porslin. Och heller inte sista.)
Väl framme vid den ilsket hoppande kandidaten, lade Anna-Karin på sitt vänaste leende och lät ögonen glittra okynnigt. Hon gjorde det inte helt med flit, men nästan.
- Hur står det till med kandidaten? frågade hon försynt, men blev inte hörd. Så hon uppepade frågan igen, ganska mycket högre, och kandidat Johansson skrek till och tog sig åt hjärttrakten.
- Baggar, stönade han. Skalbaggar. I hängmattan!
Anna-Karin trippade över tomtgränsen och tog sig en titt. I hängmattan av finaste indisk hampa, låg två små avlånga, grågrönblänkande liv och sprattlade med benen.
Kandidaten backade mot gullregnet.
- Ta bort dem, bad han. Ta bort dem! I rösten fanns inte ett spår av den tidigare snörpigheten, och den slappa munnen darrade betänkligt.
Anna-Karin plockade upp skalbaggarna i handen och tittade närmre på dem. Det var förvisso inga skönheter, någon av dem, men två så vitt hon kunde se, perfekta exemplar av arten Agrypnus Murinus, kompletta med darrande antenner och sex långsmala ben vardera. Biologi var Anna-Karins stjärnämne och hon hade ofta satt myror(!) i huvudet på sina lärare genom sina djupgående och omfattande kunskaper om djur och natur, samtidigt som hon hade svårigheter att sitta still och titta framåt under i stort sett alla andra lektioner.
- Linus-och-Wilmer! ropade hon glatt, kom till Annatajin (det var tvillingarnas smeknamn på henne) så får ni se två söta små knäppare!
Knäppare var Agrypnus Murinus´ svenska namn. I samma stund som Anna-Karin uttalade det, fick hon en idé och fnissade lyckligt.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»