Call me anything as long as you call me

3 dec 2015 21:51
Det har smugit sig in en tystnad. Jag hanterar den extremt dåligt. Får panik. Det går ett helt dygn utan att han säger något. Jag sätter deadlines för mig själv. Om han inte har sagt något innan klockan 16. Om han inte har sagt något innan klockan 21. Om han inte har sagt något på hela natten. Säger något och får korta slängiga svar, ingen follow up, inget avslut. Vaknar och vet att det är något som får mig att må dåligt. Kommer på att det det är just detta: tystnaden. Frånvaron. Rotar igenom hjärnan. Vad har jag gjort? Vad har jag sagt? Vad har blivit fel? Något måste ju ha hänt? Eller är jag bara inte rolig längre? Ger jag för mycket av mig själv? Jag har så lätt för att bli en förtroende-slampa och jag läcker genom alla kanaler. Byter profilbilder, twittrar febrilt, lägger upp tre bilder om dagen. Inga likes, men det är inte så ovanligt. Tystnaden däremot, den är ovanlig. Att jag inte får frågor som förlänger samtalet. I min hjärna förvandlas jag på noll sekunder till en mycket liten och mycket behövande ensam person som kommer som en liten hundvalp med en boll som ingen orkar kasta. Får i bästa fall en lätt klapp på huvudet men sen får jag lufsa iväg igen. Gud, det gör mig så störd. Jag går tillbaka och läser skärmdumpen av det han skrev häromdagen. Så larvigt fina ord att jag har blivit som en liten mjuk fleece-filt inombords bara av att tänka på dem men nu när jag läser undrar jag bara vart allt det här tog vägen. Hur kan jag gå från att vara favoritperson till ingen alls? Vad hände?

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»