Brottning och brottstycken

20 jun 2018 12:20
Det är alltid nån skit så här års, sa min kille igår och stirrade mot solnedgången. Medan tiden springer iväg, lade han till och fick något mörkt mina-barn-växer-upp-så-fort i blicken. Även min tid går och mina barn rinner ur mig varje månad och skapar kaos och svarta hål i mig. Tick-tock, säger den biologiska klockan. Snart är jag för gammal.

När mörkret överfaller tänker jag: detta är bara hormoner, detta är inte hur jag mår vanligtvis. Detta är en fas och om tre dagar känns det bättre. Ibland bestämmer jag mig för att göra något konstruktivt: typ träna när jag deppar över min bristande fysiska form, eller städa när jag får panik över hur stökigt det jämt blir, eller swischa pengar nånstans för att stödja en politik jag står bakom. Ibland bestämmer jag mig för att ligga under täcket, glo på regnet, scrolla kommentarsfält som bråkar om blondinbellas statistik och äta mackor till frukost, lunch och middag. Snäll mot mig själv, är ledordet. Välvilja, vilja sig själv väl. Inte låta självhat och destruktivitet gräva ner mig under jord.

Jag är kär.

Alltså lyckligt kär. Lycklig kärlek tar över bröstet på samma sätt som olycklig gör. Finns det inte nog med plats i människan för alla känslor vi har eller varför påminner trycket över hjärtat om en infarkt, när man verkligen KÄNNER något? När min kille lägger en svettig solbränd len arm om mig och klistrar fast sig mot min hud stockar sig andningen i halsen på samma sätt som paniken och ångesten och svartsjukan gjorde för ett år sedan när han inte var min utan casually kunde tänka sig att ligga med andra.

Juni. Regn och blåst. Varje år.

I USA sätts barn i bur. I Sverige marscherar nazister. I kommentarsfälten hatar män kvinnor och kvinnor hatar män. What about-ism och Actually-ism. Men jämfört med och Faktiskt är det så att. Vad har vi hamnat i? Jag får mail från vuxna människor som anklagar mig för saker och från unga människor som helt urskiljningslöst spyr ut sina känslor. Det finns inte längre några gråa zoner. Svart är svart och vitt är vitt. Den som vill nyansera är ryggradslös och den som gör fel ska skämmas, slaktas, hängas högt.

Saknar värmen.

Kan sitta i timmar och kolla på smink-videos. Läsa hudvårdsinlägg. Likt anorektiker försöker vi skapa kontroll över det lilla område vi behärskar. Vi köper tusentals produkter och målet är glow. Målet är perfektion. Målet är slät, ren, ung. Fillers och filter. Syra och toner. Skönhet signalerar framgång.

Har jag framgång?

Mitt i min karriär blev det stopp. Hit men inte längre. Jag har gråtit arga tårar, bittra tårar, förtvivlade tårar, ledsna tårar. Men bara för mig själv och mot min killes axel. Utåt leende. Utåt okej. Det spelar inte så stor roll, det är ganska skönt. Det här blir bra. Inombords livrädd. Min hyra har höjts. Jag måste tjäna mer pengar men det är ju inte livet?

Vad är ens livet.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»