the hate u give

27 dec 2023 20:16
Jag fick en vän som gjorde alla andra vänner överflödiga. Hon visade mig en annan slags liv och jag hängde på. Bytte träningshelger mot dricka-helger. Slutade träffa gamla vänner, började träffa henne istället. Vi jobbade ihop och festade ihop och när jag blev tillsammans med killen jag låg med, började vi umgås som par. Långa nätter, jag brukade ge upp först och gå och lägga mig eftersom stämningen alltid blev så bråkig. Hon var intellektuell, akademisk, snabb i tanke och i replik. Men jag fann henne alltmer svart-vit, ibland naiv, ibland drev hon sin poäng trots att det inte fanns någon poäng att driva. Hon använda onödigt svåra ord, drog in Foucault och Bourdieu i samtal som inte alls behövde dem. Vi åkte till New York, hon och hennes kille och jag och min. Vid det här laget alla nära vänner. De ville mest sitta på barer och dricka och prata i ändlösa samtal. Hon tyckte att min kille var naiv, att han inte hade upplevt något som var smärtsamt på riktigt. Bakom hans rygg sa hon att han skulle behöva lida lite. Jag öppnade upp försiktigt om våra problem, hon kom med lösningar utan att lyssna. Alltid utan att egentligen lyssna. Jag blev deprimerad. Kände att jag passade allt sämre in, i våra sammanhang, med min killes familj, överallt. De där långa nätterna avslutade jag alltid tidigare, min kille stannade upp allt längre. Jag började chatta med någon annan, delade låtlistor, kom nära. Hon frågade om det, jag sa som det var. Hon uppmuntrade mig, sa att jag och min kille aldrig riktigt verkat passa ihop. Jag gjorde slut. Började träffa en annan. Ångrade mig. Tvekade, velade. Sårade alla inblandade. Självmordstankar, självskadebeteende. Ångest. Fortsatte umgås som vänner, som halv-par. Mitt ex bjöd in de andra två på påskmiddag, jag var sårad. Jag gjorde samma sak, han var sårad.

I somras en resa till ett hus vid Medelhavet, en konstig stämning i alla rum. Min kille, min bästa vän, hennes kille och deras gemensamma vän. De bråkade mycket. Min kille var mån om mig första natten, sen försvann han allt mer. Konstiga lögner för att skrämma mig, jag förstod inte. När jag kom hem gjorde jag slut igen, med alla. Jag orkade inte med kvartetten, och därmed inte min kille. Sommaren blev ensam. Jag såg filmer, gick promenader, yogade, åt nyttigt. Gick ner i vikt. Började träffa personen som jag lämnade min kille för första vändan och vi hade det ljuvligt. Men jag skrev till mitt ex; berätta inget om ditt liv, jag orkar inget veta. Han skrev samma. Sa det till min vän: berätta inget som du vet. Jag bär på en skör lycka och jag orkar inte trasas sönder igen. Hon förstod. De åkte till Stockholm på semester ihop, det som nu var en trio. De gick på festival. Jag avföljde allas stories på instagram. Jag försökte: sa att jag kände mig lite utanför. Att det vore fint att hitta på något, få vara med ibland. Min väns kille fyllde år, jag såg det dagen därpå, när jag trots allt gick in på instagram. Karaoke och middag. Jag försökte träffa min vän, hon var upptagen med studier och jobb. Föreslog ibland att jag skulle hänga med på saker, konsert och utställning, med kort-kort varsel. Ingen tid för personliga samtal.

Hon och hennes kille prov-separerade, hon fick sova en natt på min soffa innan hon fick nån ny plats att bo. Jag fick veta att mitt ex var sjukskriven och skrev ett sms. Han ringde och sa att han inte vill ha någon kontakt med mig, att det fortfarande gör för ont. Samma kväll bjuden på födelsedagsmiddag med min vän, ute på krogen. Jag har bjudit ditt ex också, det är väl ok? Ni måste ju kunna träffas! Svår social politik. Men jag gick dit efter att försäkrat exet om att jag kunde gå tidigare om han ville komma. Köpte present. Var först på plats. Min vän, alltid sen. Även till sin egen middag. Skrev till mitt ex att jag var skör. Han kom och pratade med andra hela kvällen. Jag tänkte att det var bra. Det här är bra. Min väns kille satt bredvid mig; visste du att de där två ska åka till Stockholm och köra stand-up ihop? Ett hugg i hjärtat; min bästa vän och min bästa före detta kille. Jag var inte en del längre. Jag gick hem. Skrev till min vän att det fortfarande är för svårt och gör för ont. Det går över! Det är väl fint att ni kan ses så här! Utan att lyssna, igen.

Under helgen sms:ar hon, desperat. Vi måste ses och jag måste berätta något för dig! Hon har legat med mitt ex. Livrädd nu att vår vänskap ska vara över. Det hände bara en gång, det var en vecka sen, de var båda fulla, det var ett misstag. Hon gråter. Jag förlåter snabbt, förstår att de båda har ångest och jag vill inte göra att någon mår sämre. Hennes kille har kastat ut henne, allt är kaos. Jag försöker att inte dra det för nära mig, går hem till min nya kärlek och säger: detta har hänt. Det är känsligt förstås, men han lyssnar. Efter några dagar skriver jag till mitt ex. Han svarar och vill ge sin version. Jag tror att det ska vara samma som hennes men: de har träffats hela hösten, bakom ryggen på hennes kille. De trodde de var kära. Lägenheten hon flyttade till var hans. De låg med varandra för att de ville. Fulla ja, men inte fullare än att de gjorde det av lust. Och de gjorde det igen, efter födelsedagsmiddagen som hon desperat ville att vi båda skulle komma till. Mitt ex ber mig att inte säga något om vad jag vet. De har bråkat, blivit osams, har inte ens vänskapen kvar längre. Han ska försöka lappa ihop det med sin killkompis.

Jag tänker: nu har jag ingen vän kvar. Men jag har inte haft någon vän på länge. Jag visste bara inte om det. Man får bli kär. Sånt händer. Man äger inte sina ex. Han gör vad han vill. Man får inte ljuga när man ska berätta sanningen. Man kan inte ljuga för sin bästa vän, då är man inte bästa vänner.

På söndag är det nyårsafton, min kille är bortrest och jag följde inte med för jag ville inte lämna min nyseparerade bästa vän ensam på nyårsafton, vi har firat ihop i sju år.

Men nu är det jag som får fira ensam. Om jag frågade skulle jag nog få fira med henne men jag hatar henne och jag bär på en sån helig vrede. Den rasar inom mig och jag kan inte ta ut den på någon.

Jag hatar henne och jag inser: jag har hatat henne så länge. Jag vill inte vara en som hatar, men nu är jag det.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»