Överlämning från BUP

27 feb 2020 10:31
Pling.

På resa i en storstad med mina allra bästa vänner. Kommer hem till hotellrummet och gråter rakt ut. Vad är det för fel? Vet inte. Låt mig vara i fred.

Gnagande känsla av att det är fel: jag är så trött, som kolsyra. Vill stå upp och skrika. Går hem fem meter före de andra.

"Du sitter så mycket mer med din telefon, du borde tänka på hur folk uppfattar dig".
Jag måste få ta en paus, gråter jag. Jag orkar inte kommunicera mer.

Alla andra vill stanna lite längre. Jag vill bara gå hem.

Trevar runt i svärmors hus, fäster blicken vid olika saker man kan säga något om. En bok, en tavla, en tidning. Kan vi prata om det? Vad ska jag säga? Lyssnar någon?

Tystnaden efter att jag sagt något. Börjar svettas.

Det är skönt när de andra är två och jag är en eftersom jag inte måste vara med i samtalet. Svårare när man bara är två. Måste fokusera.

Hur jag alltmer stänger till om allt. Inte lönt att anförtro. Mörkret allt gråare.

Upptäcker att jag är anfådd när jag ska prata enskilt med någon som kommer in på mitt kontor. Det måste ju gå över? Hjärtat fladdrar. Det går inte över. Det är bara att prata igenom det och sedan stänga dörren.

Håller tal inför 250 personer. Det går fint. Har manus. Spexar. Improviserar ett skämt. Skratt. Flyger högt. Efteråt: vad tänker folk egentligen? De hatar mig.

Stå inte för nära. Skrapa inte i tallriken. Andas inte vid mitt öra.
Rör mig inte fjärderlätt, jag får panik. Jag måste vara beredd. Ska man vara så?

Hur jag var när jag kom hem efter tre utbildningsdagar på internat: illamående, utmattad. Allt detta surr, alla kakor, alla samtal. Måste ligga andas gråta.

Älskar kartor. Kan sitta i timmar, dagar och scrolla genom New Yorks, Barcelonas, Berlins gator. Glömmer inget, hittar genom staden direkt. Lokalsinnet som en kompass inombords. Minns siffror, minns registreringsskyltar, minns repliker, tonfall, ljud.

Min kompis kommer oväntat från sidan och slår till mig på armen och jag slår spontant tillbaka. Rakt ut, träffar henne hårt på axeln. Rör mig inte. Förlåt.

"Du är i grunden ointresserad av människor och framstår som kall och distanserad"

"Du borde ta för dig lite mer med barnen"

"Ska du inte leka med flickan, Cave? Det är bara att gå fram och säga hej"

Stel av skräck. Något är inte bra. Något har alltid varit inte bra.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»