Saker som hänt i min lägenhet

28 apr 2020 12:45
Det var 2015.

Satt ensam första kvällen, det var november och kände mig tom och ledsen eftersom a house is not a home och det kändes så himla konstigt att allt var nytt och blankt och omöblerat. Inte mitt. Inte än.

Beställde en soffa på hemleverans men de var försenade och min kompis som skulle hjälpa mig slutade svara i telefon och klockan blev 10 på kvällen. När de till slut dök upp sa de bara att de inte hade tid att hjälpa mig och att jag inte betalat för att få paketet uppburet. Stod ensam utanför porten med 30 kg soffa i delar och bodde elva våningar upp. Ringde mitt ex och grät och han kom rusande på tio minuter och hjälpte mig bära upp, skruva ihop, ställa i ordning. Soffan hette Friheten och så kändes det nu.

Betalade min gamla hyra (4000) plus min nya (7500) i tre månader. Det var det värt. Gångavstånd överallt.

Siktade in mig på dyra fina cafémöbler från nåt märke på Lammhults, slutade med billig kopia från IKEA. Fick aldrig riktig plats, för trångt för två personer, och ett bord. Men oftast satt jag ju där ensam ändå.

Berättade för mitt ex att jag fortfarande var kär i honom och han blev min pojkvän.

Det blåste väldigt mycket på balkongen men det var sol nästan hela dagen och de där somrarna som var 30+ grader varma sov jag där och draperade lakan över takfönstret för att inte få värmeslag inne i lägenheten.

Vaknade en natt av att det brann i cafét på våningen under. Brandbilar och rök. Efter det luktade det aldrig mer sött, nybakat bröd på nätterna :(

Lät min pojkvän flytta in litegrann, dvs med TV och playstation och någon byrå kläder. Låg sent på nätterna och tidigt på mornarna med bultande hjärta och chattade med en förälskelse som jag intalade mig inte var en förälskelse medan min pojkvän spelade tv-spel med brusreducerande hörlurar.

Kom hem till huset klockan tre på morgonen full som ett ägg och fick upp spyor i munnen i hissen. Svalde ner och fick upp igen men tog mig upp för sista trappen, slet upp dörren och kräktes över hela toaletten. Lade mig på mattan på golvet och mumlade jag är så olycklig jag är så olycklig jag är så olycklig medan min pojkvän lade en filt över mig och somnade i sängen.

Kom hem tidigt från jobbet en ljuvlig ljummen dag i maj, satte mig på golvet framför balkongen och stirrade ut över hustaken och frågade min pojkvän om han verkligen var lycklig, om han verkligen var kär i mig. Han sa nej på första och ja på andra och jag sa att jag är varken lycklig eller kär längre. Du får stanna så länge du vill sa jag men när jag kom hem från jobbet nästa dag hade han flyttat ut alla sina saker och sig själv.

Jag var för lycklig för att vara ledsen.
För kär för att vara förnuftig.

Tog emot besök en junikväll. Satt stel med hjärtklappning och whisky i Friheten när han lutade sig närmre och jag lite närmre och han lite närmre och alla änglar jublade och sjöng. Älskling, i din första kyss.

Alla mina blommor dog när jag var i USA.

Allt var ändå på låtsas.

Fick besök av vänner och familj som ville utnyttja sommarbalkongen i augusti men orkade knappt kommunicera, gick med stora stumma hål i kroppen. Varför sa du ingenting tänkte jag. Varför lät du mig gå vilse.

Han blockerade mig och jag blockerade oss. Jag satt på min balkong den varmaste augusti i mannaminne och drack en flaska vin eftersom barnet i mig ändå skulle ut, ganska snart. En kollega besökte mig för första gången, de sa på sjukhuset att jag inte skulle vara ensam, men jag ville bara att hon skulle åka hem och det gjorde hon. Födde ut en blodklump på badrumsgolvet, det är klinkers så det gick lätt att torka bort. Sov i Friheten, tungt på snälla droger. Det var så varmt. Det var så vackert ute.

Tack vara Tinder blev mina minnen av älskade kyssar i Friheten snabbt nedsolkade med andra läppar och händer: det var Postmannen, Young Ethan, Fabrikören och Kommunisten. De kom och de kom och de gick. Jag brydde mig inte särskilt, det var bara bra att hemmet blev invaderat, bara bra att lägga kroppar mellan mig och Det Förfärliga.

Våren 2017 kom lägenhetens renässans: det magiska kärleksnästet. Flerbarnspappan, som var husägare och mellanchef, kunde komma till mig och få andrum. Jag lärde mig dricka vitt vin. Jag lärde mig laga italienska pastor och att alltid ha en fet körsbärsyoghurt hemma. Jag köpte en ny stereo och började älska fotboll. Eller, han lärde mig. Han släppte in mig långsamt.

Och jag flyttade ut litegrann. Till huset och barnen och trädgården. Familjelivet. Lämnade mina blommor och barskåpet och balkongen. Och friheten. Besöker mig själv ibland, men bara som en gäst.

Den där lägenheten kan aldrig bli vår, den som varit så mycket min. Det sitter fjärilar och pirr och blod och smärta och självmordstankar i väggarna och det är inget att bygga en framtid på.

Skriver under uppsägning av hyresavtal nu. Det blir bra.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»