Föll på knä i hallen/Tillbad telefonen

21 sep 2016 21:33
Raj. Raj. Raj.

Det är mycket Kent nu. Lyssnar på dem, läser om dem, tänker på dem. Cyklar till jobbet med Stenbrott i öronen. Och Färger på natten. Sju miljarder sköra stråkar stämmer upp inför en sista konsert. Allitteration och verklighet.

Parallella processer pågår i mig. Hatar du mig? tänker jag ibland skriva trots att det är bisarrt eller också inte för jag vet hur det är när starka känslor övergår i något slags äckel över att man nånsin och så vidare. Men jag tror inte det? Jag hatar dig, tänker jag ibland också fast det inte heller är sant, det är bara vad folk ibland säger till mig är rimligt att göra. I guess it is.

Men det gör jag såklart inte. Ibland tänker jag mig dock att om vi nånsin pratar live igen kommer jag att göra en Aidan. Ni vet, Sex and the city?

- I miss you and I missed you and it´s not just because you look good (...) but I lay at bed at night and I think about us and I think about you holding me and
- YOU BROKE! MY HEART!

Förutom att jag är båda personerna i den konversationen I guess.

Å ena sidan: är inte jag den mest awesome fantastiska person man kan tänka sig? Vilken jävla FÖRLUST att tappa bort mig just because, finns det ens någon som kommer i närheten?

Å andra sidan: antagligen, ja. På ett annat sätt och dessutom med egenskaper som jag saknar.

Å tredje sidan som alltid ältas: varför?
Varför just jag?
Varför just då och inte aldrig?
Varför alls överhuvudtaget om du ändå inte?
Varför väntade du så länge?
Varför väntade du inte längre?

En gång frågade jag eftersom du lovade att svara ärligt: varför skrev du till mig?
Och du sa: för att jag tänkte på dig och kände att du var den enda jag ville prata med. jag kanske säger för mycket nu och det kanske är helt fel tidpunkt. men nån gång måste det fan sägas.

Och jag svarade ingenting för jag kunde inte.
Låst av bojor och bunden av löften (då).

(och du kanske undrar samma sak ibland om du tänker på mig. jag antar att du har dina egna varför, oavsett om du formulerar dem för dig själv eller inte. att du undrar och kanske vill fråga fast du aldrig. skulle. göra. det. varför svarade du när jag skrev till dig, c? varför fortsatte du skriva fast jag sa att det var okej att du bara glömde det och struntade i mig? varför skrev du till mig att vår kontakt var det bästa som hände dig förra året? varför kallade du mig för mjuka smeknamn? varför skickade du hjärtan? varför lade du all din lediga tid och en hel del arbetstid på att skriva till mig? varför fick jag hundra mess varje gång du var full och ute med dina vänner? varför fick jag ta del av hela din vardag och allt du gjorde och alla dina glädjeämnen och tankar och bekymmer? varför bjöd du hem mig till dig? varför flyttade du dig närmre, varför vände du ditt ansikte mot mig, varför tog du med mig till din säng? varför skyddade vi oss inte? varför kunde du inte fatta att det var dags att släppa taget sen? varför kunde du inte låta mig glömma? varför var du tvungen att skriva att du är kär i mig när du vet att det är helt meningslöst vad vi känner för varandra? varför sa vi inte stopp? varför fortsätter du skriva till mig? varför kan du inte bara sluta?)

... i don´t know.

Fan.

Jag så mycket att säga och ingen att säga det till men visst. Men det är som det ÄR och jag SKA gå vidare och jag SKA komma över dig och jag ska inte dö och jag ska väl kanske fortsätta dejta en eller två av de jag börjat dejta nu och kanske blir det något mer med någon av dem, kanske får jag bara fler vänner, kanske kommer kärleken oväntat en tisdag eftermiddag i december, kanske kan vi fortsätta prata om ytligheter och popkultur någon gång, kanske inte, kanske kommer du att förblekna som foton i telefonen inte gör men ni vet principen (som färgfotografi, är jag svartvit inuti) och vi om vi springer på varann på stan kan vi säga hej hej hej nej det är bra jag klarar mej men jo jag tänker på dej men

nej
nej
neeeeeej


Äh.

Lämna inga jävla dörrar på glänt.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»