Vart fan finns det liv

30 jan 2017 11:33
En helt ovetenskaplig observation är att lördag den 28 januari verkar ha varit en av 2017 års sämsta dagar. Den här observationen är grundad på mig, två av mina vänner och en bloggerska men ändå. För min del var den det där bottenlöst svarta hålet som fäster sig någonstans mellan revbenen (är det solar plexus? a weak spot). Fredag kväll drack jag mysig alkohol med mina kollegor, pratade om revolution och jämställdhet med en av de män som jag älskar, och åkte sen iväg på en filmisk fest. Överallt vackra unga människor, en DJ som bara spelade musik som går att känna igen och sjunga med i, liveband och dyr öl. Lördag vaknade jag i alkoholrelaterat underläge och jag måste sluta med det. Det är inte roligt att behöva kämpa sig upp ur en dimma, med huvudvärk och trötthet i kroppen och skamsköljningar över de sms som skrevs under the influence. Allt positivt tänkande i världen kunde inte hindra mig från att bli omväxlande arg, ledsen och uppgiven över alla dessa människor som inte behöver mig som jag behöver dem. Gick en lång och emotionellt kaosartad promenad i skogen. Om man upplever att man saknar värde, beror det på att man är värdelös eller på att man söker respekt från fel sorts människor? Klättrade uppför ett berg i strålande solsken men tänkte bittra tankar om hur Bruce skulle förakta V och allt han gjort, hur omanligt och omänskligt han betedde sig och hur jag önskar att jag varit argare då när jag bara var ledsen. Bröt en gren. Tog en bild. I love you with all the madness in my soul. Tänkte på jobbet, hur små saker kan leda till stora misslyckanden. Gick hem till min lägenhet som är så tom ibland. Åkte iväg och tränade och kände mig usel och apart. Promenerade hela vägen hem efteråt och fortsatte med min inre monolog av hat. I´m just a scared and lonley rider. Gjorde upp vaga planer att träffa två kompisar på öl men de låg båda hemma och deppade så då gjorde jag samma. Fyra knäckebröd, en apelsin och två tabletter till middag. Glömskans sömn är den bästa tänkte jag och grät mig in i medvetslöshet. Och: det måste bli bättre dagen efter. Det blir oftast bättre dagen efter. Även om jag vaknade med den surrande täppta bihåla som kännetecknar tablettsömnen, även om det föll snöblandat regn ute, även om allt forfarande gör ont och skaver, även om min kropp och allt gör mig trött, även om fucking världen ser ut som den gör. Det finns alltid motkrafter?

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»