man kan vara vem man vill när man gömmer sig

28 feb 2017 12:24
jag gick och tjatade om att jag behövde semester och sen bara tog jag det. struntade i allt och stannade hemma. jag har skrivit på boken, druckit vin dagtid, sovit bort timmar, tränat och tänkt. bland annat tänkte jag något djupt om att jag på vissa plan är djupt otillfredsställd med mitt liv och behöver göra något åt det. på andra sätt älskar jag det. allt är faser. förra veckan låg jag med en av männen i mitt liv (igen) och det var så härligt att jag bestämde mig för att det får vara slut på nu. det skadar mig mer än det ger mig och jag kan inte hålla på så. falska leenden över återhållen desperation. så kan man inte älska människor om man vill överleva med hjärtat i behåll. jag kommer sakna honom och förmodligen bete mig förfärligt mot honom som kompensation så vi får väl se i vilken grad vår vänskap överlever.

när jag smög iväg från denna min hemliga älskare (per instructions en annan väg än den som är närmast så att jag inte skulle riskera att stöta ihop med hans still strictly legal wife) kände jag mig ändå så smutsig och nere att jag passade på att lyssna på all the stars med ed sheeran, en låt som på många olika sätt ringar in och symboliserar min kärlek till V. boken (som med sin halsbrytande dialog påminner om oss), filmen (med scener ur buffy! nerd), stjärnor över amerika (i wonder do you see them too, som jag skrev en gång), snow patrol (chasing cars) och så vidare. det kändes ungefär så deppigt som man kunde föreställa sig men också mindre dramatiskt än det kunde varit.

häromdagen drog jag spontant iväg på resa med en kompisgäng och hamnade i säng med en vän men sov som ett barn genom hela natten, ostörd och påklädd. går igenom en fas av att känna mig helt osexig och då är det lätt att tänka sig att hela världen håller med om den världsbilden och att varje form av närmande skulle vara frånstötande.

this is probably not true.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»