och mina finns snart inte längre kvar

1 apr 2017 21:35
igår var jag obehagligt berusad tillsammans med c och tröttnade plötsligt på att så mycket vilar mellan outtalade ord. allt är för trassligt och jag dör fan på daglig basis. jag försöker säga detta, verkligen formulera det, för det är så viktigt, men min tunga är tjock och tung och impregnerad av dyr alkohol och det den helst vill är att tränga in mellan läpparna på honom som jag äntligen lyckats få en ensam stund med. jag attackerar honom, let´s just tell it like it is, men han är inte direkt svårövertalad och kläderna faller till golvet. istället för allvar blir det snusk men när han kollar klockan och börjar klä på sig och för tusende gången säger något tanklöst om vår relation sätter jag mig helt enkelt ner på en stol och gråter iförd en tunn vit-shirt och helt hudlös medan jag långsamt, långsamt drar på mig först min ena svarta strumpa och sen min andra. han hukar sig ner framför mig, lägger båda sina händer runt mina och frågar varför jag är så ledsen och det är ju också en jävla fråga att ställa när han om någon borde veta redan. nylonsträngarna som jag spänner så hårt inom mig varje dag när vi träffas bara zing! znap! zwop! brister och går av och jag samlar ihop min tungas slappa svullnad och säger som det är: jag älskar dig för mycket.

fan ska man ringa in sanningens center ska man väl göra det ordentligt? det är den springande punkten, det vibrerande centret kring vilket hela min oro och panik kretsar: du är min vän, kanske min bästa vän, men jag älskar dig för mycket. du kan lite hipp som happ häva ur dig att vi borde åka bort nån gång men i mig vänder sig alla blommor mot solen och säger JA jag vill åka bort med dig, till överallt och var som helst. jag vill upptäcka städer jag inte besökt med dig, jag vill visa dig mina favoritplatser i världen, jag vill dricka vin av alla kulörer och skåla i spanskt och franskt och italienskt bubbel. jag vill slicka i mig i din hud och dina dofter, kyssa dig på platser som ingen annan får se, hålla dig i handen på promenad genom en gränd i skuggan av en grekisk sol, skratta med dig på en bar med glittrande ljus och droppande stearin, hejda dig i en mening just när musiken vi båda lyssnar på blir sådär överjordiskt vacker, sträcka mig fram och stryka bort håret från din panna. jag vill vara din bästa vän och din enda älskare och om inte föda så i alla fall lära känna dina barn. jag vill sätta mitt liv på paus för dig för jag bryr mig inte om att jag blir äldre om jag får bli äldre med dig. jag avgudar alla dina kroppsdelar och hur de satts samman, älskar dig även när du blir patetisk och inte kan uttala sallad på engelska, när du sluddrar för att du är för full och skrattar för högt åt någon annans skämt som quite frankly inte är så himla roliga. inte så roliga som mina i alla fall. kort sagt: jag älskar dig för mycket.

och om detta har du inte mycket att säga. du famlar efter orden och du är generad och brydd och tycker om mig väldigt mycket och jag försöker säga att jag var förälskad i dig för många år sedan men att det gick över, det GICK ÖVER och jag hade gått vidare men nu... och du svarar bara oh shit shit fan också och din telefon ringer och min telefon ringer och allt är så tydligt Inte Bra och Inte Rätt och Inte Vi och jag gråter mer och mer högljutt ju mer jag tänker på hur mitt jävla liv nu ska bli. när jag samlat mig åker du därifrån och jag åker hem med skamsköljningar över hela kroppen och går in på V:s fb-sida och skärmdumpar alla bilder jag hittar på honom bara för att de inte längre gör lika ont. och det är ju bra.

men min c. vad ska jag göra av dig. vad ska jag göra nu.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»