by which I travel

9 apr 2017 21:30
i fredags var det barnafödardag i ett parallellt universum. jag sa till C att jag skulle kunna göra en stor känslomässig grej av det och han sa "gör inte det". sen sa han "jag vill äta middag med dig" och tolv timmar senare hällde jag ut whisky (av det märke som är V:s favoritsort) över hans nakna kropp och slickade i mig det medan han skrattade så att sängen guppade. det var så inihelvete fint att jag aldrig ville sova men till slut måste man. två timmar senare ringde alla våra väckarklockor eftersom han har ett annat liv att skynda hem till och vi drack en varsin kopp svart kaffe och rusade fnissigt berusade och skrikande som glada barn över vägen och torget till vagnen och jag vinkade av honom vid station.

sen gick jag utan musik pga glömde hörlurarna hela vägen hem igen genom en dimmig och ljummen göteborgsmorgon och läste ikapp mitt twitterflöde. grät och grät och grät av allt fint och sorgligt och klokt som de jag följer skrivit och retweetat om stockholm och terrorn. var så öppen och mottaglig och sömnlös att alla känslor bara kraschade in i kroppen, i bröstet en sån stolthet över mitt land och människorna som bor och lever här och som står så jävla bra upp för varandra i kaoset och sorgen. jag orkar inte gå in på några säkerhetspolitiska eller medieanalytiska eller någon annat slags tankar här men jag KÄNDE så jävla mycket.

bland annat en vild glädje över att LEVA.
att leva och gå längs med älven och tänka på allt som får plats i en liten människa.

idag har jag städat lägenheten. dammat och borstat och torkat och putsat och gnott golv och satt upp nya bilder och tvättat alla sänkläder och hängt lampor och planerat om blommor och gjutit nytt liv i hela alltet. sorgeperioden är över och vi får se vad som händer nu.

ty livet är nå och alt är love.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»