23.

23 dec 2008 20:02
Reus kände sig ensam, han hade ingen att prata med för köpmännen var hårdföra, bistra karlar som var mest intresserade av att komma fram med varorna och livhanken i behåll, i samma ordning.
Under de många, dammiga timmarna på mulans vassa rygg försökte han låta bli att hänfalla till grubblerier, men lyckades inte särskilt väl.
Hans tankar vandrade från den ena punkten i hans liv till den andra, utan synbarlig inbördes ordning, och han återupplevde många stunder som han under sina resor gjort sitt bästa att fly ifrån.
Faderns gravsättning, moderns sorg och hans egen spelade likgiltighet flashade förbi, liksom storgrälet med modern den dag han blev utkastad från akademin i Tarraco för att skämt ut juridiska fakulteten grundligt på fyllan under saturnalierna. Minnet av det pinsamma avslöjandet att han gjort slut på arvet efter fadern på vin, kvinnor och vin fick honom att skära tänder men det slutade han genast med. Det är ingen hit att gnissla tänder med en massa flygsand emellan.
Som människosinnet är lagt, försökte han nu finna en mening, ett mönster i sin exposé av misslyckanden men där fanns intet att hänga upp skulden och skammen på.
Att han hade taskig självbild visste han ju redan.

Den kvällen grät han under sin tunna filt, men bara jättelite. Det körde i magen och han försökte gå på toa men som vanligt kammade han noll.
Han somnade efter att ha lovat sig att sluta supa och hållas med skarn. Han var redan på god väg för ingen bjöd honom på annat än bröd och några oliver och unket vatten, och det fanns inga kvinnor med i karavanen.
Strax före midnatt vaknade Reus av ett våldsamt tumult och såg köpmännen slåss för sin last och sina liv, i sagda ordning, mot en skvadron ökenrövare.
Eftersom Reus ingen last hade förutom en radda jävligt pinsamma jobbigheter, sprang han för livet, ut i mörkret utan att veta vart.
Ett efter ett tystnade klagoskriken bakom honom och när han stannade var det alldeles tyst. Appropå jobbigt, liksom.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»