24.

24 dec 2008 19:07
Reus vandrade i totalt mörker. Efter en stund vande sig ögonen dock och han kunde urskilja de kalla, tindrande kristallerna i oändligheten ovanför.
Han var frusen, hungrig, bajsnödig, trött och rädd och ganska traumatiserad av rövaröverfallet han bevittnat.
Vart går man när allt är mörker?
Man följer sina öron.

"-Jag tycker han ser lite konstig ut."
"-Vänj dig."
"-Du behöver inte låta så sur. Det fattar väl jag med att det går över."
"-Förlåt, men vi lever i en tid när Alvedon inte är uppfunnet och jag vågar inte ens svära."
"-Älskling, det är lugnt."
"-*snyft* Älskling! *snyft*."
"-Oj, kolla han vaknar!".
"-Han är vaken."
"-Men gud, kolla!"
"-Våran pojke."
"-Våran pojke."
"-Våran pojke."
"-Våran lilla pojke."
"-Våran lilla lilla pojke!"
"-Ursäkta, kan du bara flytta på din kamel lite, den kan vara allergiframkallande."
"-Yrsäkta, thet är litte trangt här men jak ska forsoka. Er dy fenlig flittar tin oxe liten pit?."
"-Absolut."

I utkanten av den svaga ljuskretsen stannade Reus med en känsla av att han kanske borde ta det piano. Samtidigt gjorde sig ett behov påmint, sedan länge förträngt och förnekat, senare frambesvuret och efterlängtat fastän omöjligt.

"-ÄRA VARE GUD I HÖJ---"
"-Ursäkta, jag försöker amma här men han vrider bara på huvet för att kolla på ljusskenet, kan ni..?"
"-O, javisst, förlåt! *visksjung* ära vare gud i höjden och frid på jorden, nanana, hosiannalalala...*
"-Tack! Kolla, kolla, han fick grepp! Mammas lillgubbe!"

Reus erfor i närheten av den lilla oskyddade familjen och deras fanclub en sensation han nästan glömt.
I det ögonblicket, just där, i ljuskretsens utkant, anade han hur livet tog en ny början. Han erfor i samma stund vad verklig förlösning vill säga och han satte sig utan att tveka ned på huk och gjorde vad han icke förmått på så, så många år.
Han la en ordentlig kabel.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»