Blå som förgätmigej (6)

28 jun 2010 23:53
Tyst som tystaste sortens mus, smög sig Gerda ut ur städskrubben, när hon fått något så när styr på klänningen och rättat till strumpeband och underkjol samt puffat upp barmen i den exklusiva "gubbkorsetten" som hon så streetsmart tänkte på sin arbetsunderklädsel. Hon hade uppfattat orden "Viksbo" och "kyrksilver" från samtalet utanför städskrubben, och det hade varit nog för att väcka hennes nyfikenhet, en egenskap hon aldrig förmått undertrycka särskilt effektivt, och som redan i barndomen renderat henne många upplysningar av mer eller mindre hemlig art, som hon senare, vid lägliga tillfällen kunnat använda sig av för att få sådant hon inte på vanlig väg kunnat skaffa sig, som ett av sju syskon i ett fattigt hem. Sådant som läppstift, gotter, spelkulor, pengar. Ja, till och med en liten sockerskål som följt henne genom livets skiftande öden, var helst än hon haft sin bärgning.
Rutinerat tassade hon fram till Harald Ljungberg och lade sin välmanikyrerade vita lilla hand på hans nu propert och affärsmässigt kostymklädda skuldra, och sträckte sig fram över densamma för att få en nosig glimt av dokumentet.
Hakvin Eliasson, blek om ännet efter att kyrksilverstölden, för vilken han så falskeligen och skändligen anklagats och avskedats från sin komministertjänst(dock var det inget som Gerda hade en aning om, för då bodde hon redan i Stockholm och tjänade själv sedan ett par år ihop till sin bärgn- förlåt, sina silkesstrumpor) avslöjats, försökte möta hennes blick, men Gerda gjorde sig oåtkomlig och visade inte med en min att hon kände igen honom. Något om vett och etikett hade hon allt lärt sig på gatan, och det var verkligen inte god ton att låtsas som att man kände varandra i sådana här delikata sammanhang.
"Nå, herr notarie" kväkte Preben Langeland på sin breda danskinfluerade sydsvenska, "vad säger ni,är dessa arealer och landområden befintliga och korrekt återgivna å kartbilden?"
Hakvin granskade papperet noga och drog ned ett par brillor på näsan för att se bättre.
Herre Gud så söt han fortfarande är, tänkte Gerda och mindes konfirmationens ljuva psalmsång och dito förhoppningar, som så skändligen grusats och dragits i smutsen av det depraverade leverne hon nu levde.
"Jaa..." svarade den före detta konfirmationsprästen men drog något på orden. Gerda gled framåt några centimeter för att se bättre.
"Nog tycker jag det ser korrekt ut på kartan här, men jag undrar..." han lät fingret löpa längs en tomtgräns uppe i nordost. "Men här är det något som saknas. Jag..."
Han avbröt sig tvärt och bet sig i läppen. Det hade gjort hemskt ont när Gerdas lilla spetsiga sko omärkligt hade träffat honom på benet i en bestämd spark som tydligt betydde att han skulle hålla klaffen och det genast.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»