Blå som förgätmigej (7)

30 jun 2010 09:22
De stod mittemot varandra i porten och hämtade andan ett ögonblick.
"-Hur står det till, svimningsanfallet verkar ha varit kortvarigt?". Hakvin betraktade henne oroligt. Gerda knyckte på nacken och frigjorde sig från hans försiktiga grepp.
"-Ingen fara med mig, men jag tror det gick en maska", sa hon och undvek hans blick genom att studera sin ena silkesstrumpa.
Gerda hade snabbt förstått att de behövde talas vid i enrum och det genast, innan den intet ont anande Hakvin undertecknade några som helst papper, och hade därför simulerat ett hysteriskt anfall då corgin gjorde ett utfall för att nå löjromssnittarna.
Hakvin, som just hade tagit emot lantmäterikartan för till nästa dag undersöka den felande tomtgränsen närmare, hade erbjudit sig att eskortera henne ut och se till att hon kom i en droska, ett erbjudande vilket Ljungberg tacksamt mottagit.

Nu syntes plötsligt inte ett spår av vare sig hysteri eller andningssvaghet hos den unga dam som Hakvin antog ingick i Ljungbergs stall av hålldamer och nattfjärilar. Tvärtom verkade hon ytterligt klar och hennes livliga sätt väckte till liv det igenkännande han upplevt inne på Ljungbergs komtor. Vem var hon egentligen?
"-Fröken, visst har vi väl mötts tidigare? Jag kan bara inte påminna mig när".
Gerda lade rött på läpparna för att vinna tid.
Sturegatans ljus föll på ett särdeles fördelaktigt sätt över Hakvins rena drag. Hon erfor en plötslig sorg över att allt som en gång varit rent och skirt, måste fläckas och trampas i modden.
Nå, ingenting att förlöra i anseendeväg och sanningen smäller alltid högst, tänkte hon och satsade allt på ett kort, det fick bära eller brista.
"-Jag tror att vi känner igen varandra båda. Iallafall känner jag igen herr Eliasson väl från den dagen i Viksbo kyrka då jag gick fram och ni bad mig ta mig omhänder."
Han hajade till och såg henne som på nytt.
"-Fröken Gerda... Inte trodde väl jag att vi skulle mötas igen på det här sättet och i detta sammanhang. Hur har det kunnat gå såhär? Och Ljungberg, den rusken..?"
Ett spotskt leende krönte Gerdas läppar när hon tog steget ut ur valvet. Något hade åren på gatan lärt henne om vad stolthet och skinn på näsan innebar för en flicka utan andra tillgångar än sitt utseende.
"-Ja, herr Eliasson, det är kanske inte lika svårt att räkna ut som vart det där kyrksilvret egentligen har tagit vägen eller hur det kom sig att ert namn förknippades med den historien? Adjö!"
Efter att ha avfyrat sin salva stegade Gerda iväg, nöjd med sig själv men samtidigt in i märgen sorgsen över att det skulle sluta så här.

"-Fröken Gerda, vänta ett slag! Det var inte min mening att såra er!" Han hann ikapp henne just innan hon sneddade ut i gatan för att stoppa en droska.
"-Herr Eliasson får förstå..."
"-Ånä, fröken Gerda, jag menade inte alls att vara förkastlig. Ska vi så låta udda vara jämnt, ni med er karriär och jag med mitt förlorade ämbete, och istället tala med varandra som vänner?". Det mjuka greppet om hennes armbåge. Han såg uppriktigt sorgsen ut över sin groda nyss.
"-Kör för det. Nu får ni gottgöra mig er oförskämdhet nyssens med att bjuda på kondis. Jag är rysligt sugen på nåt sött men ännu mer nyfiken är jag på den där kartan ni har i handen."

Så kom det sig att när sommarösregnet föll från en åskgrå Stockholmshimmel, de båda satt lutade över tusenbladstårta och Lantmäterikarta i ivrigt samspråk i lampettskenet innanför chintzgardinerna på Swans konditori.
"-Det är inte möjligt," flämtade Gerda uppbragt när hon såg kartans uppstyckning av tomter. "De fähundarna försöker få halva Viksbo att gå från gård och grund utan så mycket som en spottstyver i gengäld! Faffa skulle få slaget om han visste detta!". Nära gråten som hon var, tog hon tacksamt emot Hakvins över bordsskivan utsträckta hand.
"-Vad ska vi göra, Hakvin?"
"-Lugn, fröken Gerda-"
"-Gerda sa vi ju!"
"-Ja, förlåt, Gerda. Lugna sig litet och hör nu på."
Hennes tårfyllda blick föll på hans anlete, som nu verkade ha fått nytt liv och en beslutsamhet som väl klädde det.
"-Gerda, vi ska sätta stopp för de här lebemansskurkarna, det lovar jag. Och vi ska göra det tillsamman!".

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»