Blå som förgätmigej (16)

8 jul 2010 21:21
Preben Langeland stirrade på det unga paret i dörren som om han sett ett par mylingar materialisera sig ur sommarkvällen, och Harald Ljungberg glömde sätta ner spetsglaset med Per i Brännholmens goda porsbrännvin. Gerda grep Hakvin bakifrån i kavajen och det kändes som om hjärtat blev en isklump likt blocken i värdshuskökets kylskåp, sågspånstäckta bumlingar som höll kylan långt in på hösten. Det var ingen rolig upplevelse. Förnedringen i att vara en simpel glädjeflicka, som hon lyckats pressa undan hela dagen lång och nästan inbillat sig att hon var kvitt, att hon var en vanlig ung dam på utflykt hem till mor och far med en snäll ung man hon tyckte om, återkom med orkanstyrka. Det smakade bittert i munnen och hon ville plötsligt gråta av skam.
Det var Svante B. Löfgren som tog till orda, med rösten hos en lismande räv, om nu en sådan kunnat tala.
"Men ser man på, fröken Gerda! Det var inte igår. Och sällskap har ni med er, ett sådant sammanträffande. Vi satt just och konfererade om er båda"
Hakvin lyfte kyligt på hatten och stod i begrepp att ta Gerda under armen och korrekt och gentlemannamässigt dra henne därifrån, men hejdades av Ljungberg som snabbt var på benen och föste in dem båda genom dörren.
"Kom nu och ta ett glas med oss. Vi bits inte" Orden var artiga men klangen i rösten var av kallt stål och tålde inga motsägelser. Rätt vad det var, fann sig Gerda inföst på en stol mellan Langeland och den rovdjurssnipige Löfgren, som tog henne om hakan och nöp till. Hon lutade sig bakåt, men han höll kvar tumgreppet och hon mindes kväljande tydligt att han brukat ge henne samma behandling för några år sedan, och inte släppa taget förrän hon fått blåmärken av hans fingrar i hakhullet.
"Lika söt som när hon var sjutton och hamnade i hemskt dåligt sällskap, eller hur gossar?"
Gerda slet sig undan och snyftade till.
Langeland lät höra ett mustigt och menande skratt som fick istermagen att hoppa med jordbävningslika rörelser. Hade buken varit en bergssluttning i till exempel Italien, hade hundratals smådjur redan varit på flykt nedför dess branter.
"Det är därför dom hamnar i dåligt sällskap, käre bror."
Hakvin slog händerna i bordsskivan av massiv furu från det ganska närbelägna lilla berget Fnuschens massiva furuskogar och morrade (Gerda hade aldrig hört ett sådant tonfall hos den blide, verserade f d prästen, och det värmde hjärtat i förnedringens stund)
"Hyfsa språket, om jag får be!"
"Natujligtvis" kuttrade Langeland med ironisk sydskånsk spädbarnsröst. Hakvin spände musklerna, men Ljungberg ljöt olja på vågorna med ett försåtligt:
"Lugn nu, herr Eliasson, och sätt sig ned. Vi måste samtala." Han tryckte ned Hakvin på stolen igen. "Ett Herrans under att ni visade er här, då kan vi ju göra upp, hrrm, affärerna, som ni skulle se närmare på tills i morse."
"Ni kom aldrig till mötet som vi gjort upp" konstaterade Svante B. Löfgren milt. "I stället åkte ni hitupp med damen utan att underrätta oss. Hur ska vi förstå detta?"
Hakvin fann sig blixtsnabbt:
"Jag ville kontrollera landgränserna vid Kårbölemon invid Färilatjärnarna. Något stämde inte med kartan. Jag skriver inte under ett dokument som jag inte kontrollerat."
Det blev ett ögonblicks tystnad runt bordet.
Så log den rävformade Löfgren så att de gulfärgade, inåtlutande små betarna glänste olycksbådande i fotogenlampsljuset. Han lutade sig fram över bordsskivan.
"Jo, Eliasson, det tror jag ni gör. Och det snart."
"Vad menas?" Hakvins röst var tonlös.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»