Blå som förgätmigej (22)

18 jul 2010 10:37
Det blev en förvirrad tystnad i gruppen, inför insikten att de stod inför en av norra Sveriges verkliga berömdheter, den legendariske kraftkarlen och rallaren Stor-Per Svensa från Överhogdal. Tystnaden interfolierades endast av de knakande ljud Nisses knän åstadkom efter den forcerade återuppklättringen ur dikeskanten (något gyttjig efter senaste dagarnas regn) Efter en kort stund, sade så Sven-Idar med något förklarat i blicken:
"Men kors i Jösse namn och mer ändå - vi ha fått finbesök i våran by!"
Detta bröt isen och på ett ögonblick förvandlades stämningen från adrenalinstint hot till varmaste välkomnande.
"Stor-Per" sa Sven-Eskil med ett närmast devot tonfall, "du finns alltså i verklighetn! Hade jag sånär inte trott på, en ha ju hört om dä sen en va lillpojk"
Jätten suckade fryntligt men lite småless av uppmärksamheten verkade han nog.
"Jo" sade han bara, förklarande. "Så är det."
"Vad förskaffar oss den äran?" frågade Nisse försynt, lerig om finbyxorna men fullständigt glömsk av dikeskastet.
"Per ska hemöver till Överhogdalsbyn" sa den snipsmädlige Lill-Sjöberg skitviktigt på sin rikssvenska, och trevade i mollskinnsvästen efter en oöppnad strut med snus. "Han har bestämt sig för att slå sig till ro efter all rallarberömmelse han åtnjutit, och som han inte riktigt trivs med."
"Kära hjärtanses" inflikade Bittan "hur kom ni hit till Färilabyn mitt i nattn då? Hä ä ju lång väg å ta sä uppåt Hogdal härifrå"
"Vi ha nog mest gått te fots" hummade jätten försynt. "Börja få skoskav nu."
"Men följ med hem till Rullan vetja" sa Gerda, lättad över att nykomlingarna var de de var och inte Salvander och kompanjoner "så sätter vi på hurran"

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»