Blå som förgätmigej (29)

21 jul 2010 23:50
Kvällen blev gräsligt ledsam. Hakvin stängde in sig på rummet och öppnade inte när Gerda knackade, bröderna drog till skogs för att stapla en mila och Gerdas mor och far firade den ingångna affären med kaffe och konjakskransar vid det blankslitna köksbordet. Gerda själv hade tackat nej till kaffe med doppa och satt nu på pigkammarn och snorade, uppgiven inför det faktum att hennes far nu strax skulle bli svindlad på allt han ägde och hade, och få gå från gård och grund. Alldeles särskilt bittert var det faktum att han valt det alldeles själv, och säkert skulle ångra soten på sig, när bedrägeriets fulla vidd stod klar för honom, och därefter dö sorgtyngd och utfattig.
Och Hakvin. Han hade, som det verkade tappat allt förtroende för henne efter den rälige Löfgrens utpekande av henne som vice direktionschef Ljungbergs fiancée. Att han inte begrep att Löfgren ljugit! Att Hakvin inte trodde henne om mer än detta!
Gråten stockade sig i halsen.
Framåt kvällskvisten tröttnade hon på att sitta på kammarn och grina. Resolut reste hon sig från pigtagelmadrassens hårda sticksiga straff till viloläger och smög ut åt faffas.
Hon tog med sig ett paraply som skydd mot björn och genade över täkta. Häggdoften låg tung i försommarskymningen och göken gol som crazy bortöver Kåråns utlopp i Ljusnan. Allt var hjärtskärande lugnt och vackert och ingen björn syntes till. Det lyste i faffas stuga och hon vrålade sitt hövliga "KNACKKNACK" och steg på.

"Välkommen lillstinta" sa faffa. "Jag satt just på kaffe jag, så du kommer lagom för en tår. Tänkte väl att vi skulle språkas vid en stunn."

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»