Blå som förgätmigej (46)

10 sep 2010 01:31
Det var Lill-Sjöberg, och han var rasande. Och ganska dragen.
"Först n´hänna rävaktiga fula jävla bråkstakn som sku ta av oss brännvine eller va faan han nu sku in å bråka för, å nu de här oväsende, sluta skjut för gröen! Ska man då aldrig få va ifre å supa? Rackarns sakramenstkade tjuvliv å likadant var de i Edsbyn härom hälgn..."
Så fick han syn på björnen, i det sparsamma skenet från faffas lykta, och tystnade tvärt.
Mama Hopington harklade sig milt.
"Ett ögonblick" sade hon med beslöjad basröst och gled in i lyktkäglan. Med en svartblank slejfsko kokett utstyrd med spetsrosett makade hon björnskallen åt sidan och i klovade snabbt ihop Langeland och Ljungberg som inte kom sig för med att protestera där de låg i en hög på marken.
"Så där ja" sade hon och vände sig åter mot Lill-Sjöberg som mållös tittade på. "Vad var det du ville säga, hjärtat?"
Sjöberg hann inte säga alls mycket, förrän dörren till utmyrsladan brakade upp på vid gavel och en slokande, kutande, något lite blåslagen figur i sönderriven rock och syrtut, med våldsam kraft for ut på täkta, som sparkad av en jättelik stövel. Det var något rävaktigt över gestalten, som ajade och ojade och snörvlade.
"Det är Svante... jag menar Löfgren" viskade Gerda upphetsad och Hakvin lade inte märke till den lilla lapsusen att kalla svinpälsen Löfgren vid förnamn. Hakvin hade för övrigt för länge sedan, ja minst ett par timmar tillbaka, upphört att fundera mer på sin älskades förflutna.
Nu stegade Stor-Per ut ur ladan. Även han var förgrymmad. Och ganska dragen.
"Ja brukar int bli ilsk så ofta ja inte. Ja menar, de sköt Sjöberg om så bra, han, alldes på egen hand. Men nu! Den här herrn, han sku in å snoka under kontn min, å han gav se inte ens när jag sa åtn att jag ville sitta kvar prisis där ja satt. Å när han jävlades å skulle fortsätta rota, då bad jag vänligen att han sku packa se iväg. Å va faan händer? Jo, han drar fram n PISTOL!"
Sjöberg tog ny fart, och kutade fram till Löfgren och började hoppa runt honom och svärjande måtta små vassa sparkar där han kom åt.
"Lugn" manade Mama Hopington milt. "Svante B Löfgren, vad hade ni i ladan att göra egentligen?" och så, uppfordrande åt Stor-Per: "Men snälla, kan ni be honom sluta hoppa omkring, jag hör inte vad jag tänker"
Stor-Per lyfte upp Lill-Sjöberg i nackskinnet tills han lugnade sig marginellt.
Svante B Löfgren reste sig upp.
"Jag hade ärende i utladan" sade han kyligt och borstade av syrtuten i ett försök att återfå sin skamferade värdighet. "Men jag blev störd av de här två dräggen. Om ni skulle vilja avlägsna er så att jag kan..."
Så fick även han syn på björnen, och de hopklovade resterande två tredjedelarna av Aktiebolaget Salvander och kompanjoner, och tystnade.
"Spelet är slut, Löfgren" sade Mama Hopington.
Faffa fnissade förtjust. Men spelet var inte riktigt över. Löfgren drog fram pistolen och siktade mot Mama Hopington, som tyvärr stoppat undan sitt skjutvapen inunder korsetten.
"Å nej" snyftade Gerda, utom sig.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»