Blå som förgätmigej (47)

18 sep 2010 22:39
Allt var tyst.
Alldeles, alldeles tyst.
Förutom knotten.
Och småsvén.
Så typiskt, att det skulle sluta så här.
"-Fel sida vinner, och ALLTING!", hann Gerda tänka innan hon blundade och duckade fastän att hon insåg att det inte var mycket mening i hennes agerande.

Då.

Som en oljad, lågbent blixt fick något Löfgren att stupa med nunan rakt i starrgräset.
Med ett fermt knäknastrande tag förmådde det smått osköna men trofasta kreatur, som störtat nordnordväst in i gisslandramat från skogsbrynet där det slitit uppmärksamheten från en hög purfärskt älgbajs, Löfgren att rasa ihop i en hög och därefter dennes revolverhand att släppa taget om vapnet medelst ett jätteont trofast och rävkäftat grepp.
"-AJJAJJOOOOOOFAAAAN!", ekade det i tystnaden och ett metalliskt klingande åtföljde tjutet.
Alla såg det halvblanka (inte så jätte- men ändå jämförelsevis silverglänsande i det vid det här laget sparsamma kvälls/midnattsljuset) föremålet som trillade ut ur Löfgrens rock i fallet.

"-Monstransen från 1265!", flämtade Hakvin.
"-Hur..?"
"-Jaevla foerraedare!", ekade det i gläntan.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»