Blå som förgätmigej (48)

25 sep 2010 18:10
De satt samlade runt salsbordet hemma på Rullan och Gerdas mor hade kokat kaffe, bedårad av den stilfulla, välmålade damen i svart, som så resolut hade fångat bovarna och i absolut sista sekunden avvärjt katastrofen som stod i begrepp att sluka Viksbobygden med hull och hår. De skulle fortsätta vara självägande bönder och träla för sin bärgning i anletets svett, men det var ändå tusenfalt bättre än vad som hade hänt om skurkarna hade lyckats svindla till sig markerna. Silverfyndigheten var en bluff, avslöjade Mama Hopington förtroligt över den blommiga kaffekoppen, och kom med så ovedersägliga bevis, från Orsa, Strömsholm, Medevi, Gripenberg, Junsele och många fler andra små orter att till och med Gerdas far fick vika ner sitt sturska änne och begripa att de kommit undan ett öde han verkligen inte önskade någon. Ett öde värre än döhöden.

Gerdas mor serverade påtår och tretår och lade upp fler smörkrämsmedaljonger, och klockan var sen, men stämningen så uppsluppen att det liksom gnistrade i luften. Ingen ville gå och lägga sig. Skeendet ute på täkta gicks igenom gång på gång. Hur faffa och hans sondotter och hennes fästman mordhotats av Langeland. Hur skurkarna dykt upp och Löfgren avvikit när han begrep att silvret var i farozonen. Hur björnen anfallit så snart Hakvin satt spaden i jorden, och sedan stupat för Mama Hopingtons välriktade kula ("Där ser du" sa Gerdas mor triumferande till fadern. "Det är det jag alltid har sagt. Kvinnor kan också") Hur Stor-Per och Lill-Sjöberg slängt ut Löfgren ur ladan - dödshotet mot Mama Hopington - corgins hjältemodiga insats. Ja, Charlie var kvällens hjälte. Han fick rikligt med rester av älgstek från skafferiet och knorrade belåtet när Gerda kliade honom bakom de tjockpälsade öronen. Från jordkällaren hördes för övrigt kvävda skrik och eder, men ingen inne i värmen brydde sig om det, skurkarna satt där de satt, hoplänkade av tjocka rep som Gerdas far i en hast grävt fram från boa, och bakom ett par stadiga dörrar.

Och i bakgrunden på salsskänken tronade silverskatten, dunkelt glänsande, monstransen från medeltiden, oblatfatet och kandelabrarna som bygdens store son, silversmeden Olav Enarsson tillverkat 1674. Krucifixet med den knappt läsbara inskriptionen om Lammets seger. Den lilla dopkannan.

Hakvin såg på Gerda med tårar i ögonen. Som för övrigt var blå som förgätmigej.
"Kan du begripa" sade han med tjockaktig röst. "Om jag inte hade träffat dig, Gerda älskling, så hade det här aldrig hänt och jag hade för evigt gått med tjuvskulden på mig. Tack vare dig..."
Gerda kysste honom lyckligt mitt på munnen och teg, men hon tänkte med en invärtes rysning på vad hon själv måst syssla med om hon inte träffat Hakvin och hela denna otroliga historia inträffat som den gjorde.
"Jag älskar dig också" sade hon diplomatiskt och lyckligt.

Faffa myste när han såg det och klappade runstaven, som haft rätt hela tiden.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»