Kaffe med skum

16 dec 2010 00:08
Det måste ju vara nåt med synapserna, ok, eller hormonerna, eller en liten gynnsam förskjutning av hjärnbarksmembranena som gör att jag plötsligt förmår återkalla och försjunka i minnen av då?

Nu sjönk jag varsamt och lätt in i slutet av 90-talet då min syster och hennes familj bodde på Gärdet och jag var inneboende i Spånga. Jag pluggade ett estethumanioraämne på Universitetet så jag hade ofta vägarna förbi.

Kommer ihåg när min syster var föräldraledig och klockan tre var det magiska klockslag då min systerson brukade vakna på eftermiddagen.

"-Kom så får du kaffe med skum", minns jag som en magisk standardfras och jag visste att jag alltid var välkommen. I stadigt duralexglas fick jag hemmagjort finkaffe som var gott som själve djävulen i en tid av snabb- och automatkaffe. Det var alltid jämnvarmt i lägenheten och jag kunde alltid kolla mailen/ lägga mig och vila /duscha/laga mat /grina/röka på balkongen/låna böcker/ få förståelse etc etc i den avlånga lägenheten med serveringsgång men alltid. Alltid var nummer ett att få träffa det där barnet som var trint och gott och luktade av den förut avätna lunchen eller bajs eller värre, ibland bara bäbis, och leka få kontakt. Med tung blöja och tannrädsla och soundtracket från "Krakel Spektakel" långt in i dagis- och bokhylleklättraråldern.

Det är fantastiskt att minnas när man själv har barn som är rätt mycket äldre än vad vederbörande var då, hur det knöts ett band. Jag vaktade ibland, helt skakis, ett litet barn och fick lappar om hur och när vad, och det är faktiskt helt otroligt att jag ammat mitt barn i samma soffa som min syster ammat sitt barn i. Och som hennes barn har hoppat dödsföraktande i och fått (gagnlösa) förmaningar om att vara försiktig i, och som mitt barn och hennes två kompisar idag hoppat i och fått (gagnlösa) förmaningar om att iakttaga försiktighet i, och som jag bara kemtvättat en gång på hela vägen.

I slutet av nittiotalet var det himmelriket att sjunka ned i den soffan i gott sällskap och få kaffe med skum och en lite understimulerad mammas hungriga frågor om vad för dumt som yttrats på institutionen sen sist, och så Pingu och mötet med Det Lilla Barnet.

Lyckan att vara omedelbart bredvidstående och få audiens hos ett underverk med broccoliprocessat mos runt munnen säkert ett par gånger i veckan, det finns kvar i synapserna eller hormonerna eller hjärnbarken (knappast vettet) och just i detta ögonblick kan jag alla vinklarna tredimensionellt, för dom (hurra!) finns levande hos mig.


Under en lång tid trodde jag att den inåtblicken gått förlorad.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»