Anna-Karin, rödhätta

18 jul 2013 22:51
I dysterhetens grannskap

Att ett hus kunde vara så erbarmligt tråkigt, tänkte Anna-Karin dystert när kaleschen svängde in på faster Karins välkrattade grusplan.
En gulgrå huslänga med gråstensgavlar, stentrapp och en talldunge på sandjorden runt knuten.
Ingen snickarglädje och ingen fruktträdgård, inga spännande prång och vindstrappor att smyga på äventyr i om natten; allt borgade mest troligt för brist på den mänskliga värme som Anna-Karins unga själ funnit sin gynnsamma jordmån i hemmavid.
Hela bedrövligheten tronade under den vitmulna himlen ovan en låglänt sjö inramad av busksly.
Anna-Karin visste att det var där mesarna bodde.
Och finkarna. De förjordade små kräken som tydligen var så oerhört intressanta enligt vissa äldre snipiga släktingar, inga namn nämnda, som tyckte om att tjyvröka cigarill på bron.
Släktingarna alltså, inte finkarna.
Kanske uppskattade mesarna ett bloss i skymundan ibland, Anna-Karin visste inte riktigt men nu hade hon ju någon att fråga om hon skulle vilja.
Om hennes själ överlevde denna dysterhet som hotade ta från henne all bubblande livslust och överdådiga skrattlystnad.
Om hon inte snart doge av brist på ett vänligt tonfall och en korvsmörgås.

Anna-Karins far uppfattade den hotande tystnaden och stack några torkade fikon i sin argsinta dotters hand för att om möjligt bilda en blodsockerbuffert inför avskedets slitande stund.
Han trodde inte att Karin behövde några fikon för att hålla vare sig humöret uppe eller Anna-Karins blodsockerkurva jämn och fin, hur det nu var möjligt.
För en annan gällde det dock att lämna av det arga cargot med väskor och allt och köra hemåt för kung och fosterland, det förstod Anna-Karins far.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»