Anna-Karin, rödhätta

9 jul 2013 13:17
Trassel

Det höll förstås på att ta en ände med förskräckelse. Kandidaten och Charlotte skrek och sprang kring som skrämda höns medan tjuren fnös och skrapade med klövarna, färdig att gå till attack. Anna-Karin ansåg efteråt att inget varit hennes fel, men som så ofta i yrhättans historia, var det ingen som höll med henne.
När hon efteråt satt vid köksbordet hemma i villan och försökte förklara för sin mamma och pappa vad som hänt, möttes hon av den gamla vanliga misstron.
"Och de bara sprang omkring i cirklar, kandidaten värst, Charlotte hoppade mest runt på stället och pep som en mus i falsett, så här högt, liksom "Miiii-Miiii-Miiii"... Och tjuren hade väldans svårt att bestämma sig, och det förstår jag. Så jag fick hoppa in i hagen igen och vifta med picknickfilten och då bytte han riktning och kom emot mig, och då flydde kandidaten över stängslet och Charlotte kröp under men fastnade med klänningen (ja, den var dyr, men det är inte MITT FEL) och sen..."
"Men Anna-Karin" avbröt hennes far och böjde sig fram över bordet "varför bestämde du att ni skulle ha picknick i tjurhagen från första början?"
Anna-Karin satt som fallen från skyarna. Sen började hon storgråta.
"Hur kan ALLT vara mitt fel? Tjurhagen, kandidatens vrickade fot och Charlottes sakramentskade klänning? Allt jag gör blir fel! Jag borde inte få finnas!" Hon reste sig upp från bordet med sedvanlig gusto och med händerna för ögonen rusade hon ut ur köket, och slog på vägen ner en blomkruka, välte ut en filbunke och törnade in i ett skåp som öppnades av kraften. Ut trillade kvast, pannkakslagg och femton äggkoppar i tenn som Hulda skulle putsa när hon fick tid. Det var ett stormigt skådespel.
När Anna-Karins steg stompat färdigt uppför trappen och hennes dörr slagits igen med en smäll som fick vitrinerna att skallra, böjde sig hennes gråbleka, utschasade mor, den goda fru Hendvig Pettersson, fram över bordet med utmattad min och tog sin makes händer vädjande i sina.
"Skalbaggarna" sade hon tyst.
"Tjurhagen" fyllde Anna-Karins far i.
"Vår stackars katt"
"Nässelsnåret förra veckan. Wilmer har fortfarande nattklåda."
De såg på varandra en lång minut. Anna-Karins far var inte dummare än att han begrep fuller väl att hans hustru (som för övrigt var havande med deras femte barn och därför skulle kunna dra nytta av lite mer lugn och ro än vad som strängt taget bjöds i det Petterssonska hushållet) syftade åt ett visst håll.
"Faster Karin" sade han, lugnt och, som han hoppades, bestämt fast ändå medkännande. "Faster Karin i Vikby. Där kan Anna-Karin bo resten av sommarn."
De såg på varandra en stund till under samförståndsliknande former, tills Anna-Karins mor suckade djupt och tog till orda, med kvald stämma.
"Det är ett bra förslag, Henning, och jag tror det skulle vara bra för alla. Faster Karin är inte lättknäckt hon inte" (detta var århundradets understatement, och Anna-Karins far nickade som en människa bara kan nicka i när hon kommer i kontakt med en djup livssanning.)
"Men" tillade Hendvig Pettersson bestämt "DU får berätta för Anna-Karin att hon ska resa dit."

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»