Anna-Karin, rödhätta

15 aug 2013 18:36
Det första som hände var att Anna-Karin blev glasklar i huvudet. Lugnt rörde hon sig över gräsmattan, skalade potatisen till middagen utan att tappa den eller ryckas med av några yrhättiga infall. Allt porslin var helt både när hon dukat och dukat av. Hembiträdet Signild visste inte vad hon skulle tro om saken. Däremot hade Anna-Karin tappat aptiten totalt och rörde knappt maten.
Faster Karin däremot. För det första åt hon dubbelt, nej trippelt så mycket som hon brukade och hon skrattade flera gånger under middagen, utan synbar anledning, plus att hon bordskonverserade livligt, visserligen om mesar och då pungmesarna i synnerhet, men även lite om blåmesarna. Så livligt konverserade hon, att Anna-Karin, kors i taket, knappast fick en syl i vädret.
Efter maten knackade Signild faster Karin lite ampert på axeln och frågade om medicinen möjligen tagit slut.
Anna-Karin var som beskrivits, ovanligt klar i skallen, och begrep på en gång. Hon hade råkat äta upp fasters mediciner, därför både åt och pratade faster ovanligt mycket mer. Själv kände hon sig klar i huvudet och mycket skärpt, men hennes sanningslidelse hade inte påverkats det minsta av de små vita tabletterna, så hon tog oförväget till orda:
- Jag har nog råkat äta upp fasters åtta små piller som låg på skänken. Jag trodde det var karameller.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»