Anna-Karin, rödhätta

25 okt 2013 19:00
Hemkomst

Ute på trappan satt Elise med Murre Visp, den numera trebenta katten, i knät.
När Anna-Karins raska steg längs grusgången närmade sig, lyfte Elise sitt gyllenblonda huvud.
"-O, Anna-Karin! O, kära! Välkommen hem! Allt har varit så ledsamt utan dig!".
Åttaåringens trubbsnoriga omfamning fick det att stocka sig i bröstet på rödhättan, som slog armarna runt sin lilla syster. Elise kunde för ovanlighetens skull få ge uttryck åt sin indignation över de besvärliga tvillingarnas annekterande av gömslet i linden och mammas av syskonskarans nytillskott än mer decimerade uppmärksamhet utan att bli avbruten.
Detta var så ovant att Elise efter två minuters upphetsad monolog, såg upp på Anna-Karin med oro i blicken.
"-Hur är det fatt, Anna-Karin? Du har väl inte fått halsböld igen? Du minns, som den gången du inte fick prata på fem dar?".
Anna-Karin svalde lyckligt, försäkrade att så inte var fallet och tog Elise vid handen. Tillsamman skyndade de upp på glasverandan.

Fru Hedström slog igen köksfönstret och suckade. Nu var det färdigt, yrhättan var hemkommen och den relativa friden i disponentvillan skulle åter grusas i ett inferno av nattliga smyg- och bullkalas i trädgården, hartsfiolkonserter, barkbåtsrace i fågelbadet och okynnestjyvnad av på fönsterbläcket kallnande pajer.
Detta, förutom grannfamiljens expansion som innebar kolikvrål genom sängkammarväggen och dessutom kandidatens skärpta krav på absolut insektsfrihet både utomhus och inomhus - i mitten av augusti - fick fru Hedström att i andanom ana rena sensommarHarmageddon.

hj

1119 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»