Så frälst av den farliga branten, jag liksom föll

15 jan 2014 12:40
Av erfarenhet vet jag att tid hjälper. Att lägga tid mellan sig och händelser och personer man inte kan glömma, fungerar eftersom även de starkaste av minnen bleknar hyfsat bara tid får gå. Eller så brukade det vara.

Men nu har tekniken förstört allting, det är skitsvårt att få folk att blekna när de dyker upp med bild och likes i ens facebookflöde och där blockering snart känns nödvändig men otänkbar och där den lilla gröna cirkeln som signalerar onlineläge varje gång den dyker upp sätter igång galenskap.

Ja, han är online! Han existerar! Han sitter där någonstans vid en skärm och finns! Men varför är han online så länge? Vad gör han egentligen? Vem får honom att sitta på facebookchatten i flera timmar varje kväll och det första han gör på morgonen och då och då under dagen? Så jävla intressant är väl ändå inte facebook? Sen är han borta i flera timmar. Alltså flera timmar. Är inte det onormalt? Vem som helst går väl ändå in och kollar sin facebook ibland, det kan ju ha hänt något där? Han är ju online i alla fall någon gång i timmen annars? Han verkar ha sitt nät helt avstängt och om man har nätet avstängd betyder det att man gör något så viktigt att inte ens facebook får komma emellan och vad är viktigare än kärlek? Alltså ligger han med någon i detta NU, eller nej, inte ligger, de går hand i hand ner till affären för att köpa bacon och ägg och de fnissar bland hyllorna och sen går de upp för alla trapporna och de lagar maten och hon gör fel med äggen och han pussar henne, håller om henne bakifrån framför spisen och säger att det är okej ändå och sen äter de mat och kollar på film och efteråt kan hon krypa upp och luta sig mot hans bröst och han ställer frågor och hon svarar och de skrattar och efteråt sjunker de liksom bara in i varandra och sängen är nybäddad och hon får somna nära intill och vakna och

så kommer han plötsligt online. Galenskapen sjunker tillfälligt undan. Bilderna slutar visas och med dunkande hjärta inleds en oändlig väntan på att han ska SÄGA något.

Upprepa det här varje dag och TID hjälper plötsligt inte alls. Ja, det har gått tid sen vi var nära varandra intill i hans säng med rena lakan. Ja, det har gått tid sen jag vaknade upp där bredvid honom och blev dragen intill och vi fnittrade åt varandras fumliga kroppar. Ja, det har gått tid, ganska lång tid faktiskt, sen vi stekte ägg och jag blev omfamnad och kände mig söt och glad. Men tid hjälper inte alls när han bara genom att existera som en liten chattplupp får mig att längta och vänta och hoppas, tid hjälper inte alls när hans frånvaro från jävla facebook får mig att placera in någon späd liten flicka med långt hår och stora ögon i hans kök och hans soffa och hans säng.

I vaket tillstånd väntar jag. I sovande drömmer jag. Hur lång tid ska det behöva ta att komma över någon som man var dejtade med i ynka tre veckor?

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»