Ett brev skickat tusen gånger

25 feb 2014 16:00
Konsten och litteraturen. Full av den mest ologiska av smärtor. Människor som begår mord för att få vara nära den de älskar. Människor som blir mördade för att svikit fel person. Metaforer för våra innersta önskningar. Alla dessa hjärtan, all denna smärta.

Julia, fjorton år, hugger sig med en dolk. Romeo tar gift på sin älskades grav. Ett huvud önskas på ett fat, av passion och hämnd. Ett litet piller istället för hjärtmedicin, och prästen besvärar aldrig Helga Gregorius igen. Ett hårt slag med åran och Camille Raquin sjunker i floden. I just died in your arms tonight. Det kommer aldrig vara över mig.

När vi inte kan bära den psykiska plågan får den fysiskt utlopp. Stjärnhimlar och kyrkogårdar, vi längtar så att vi gnager av oss huden in på bara benen, vi hatar att vi älskar och vi älskar så mycket att vi hatar oss själva. Vi bestämmer oss för att sluta, att ta bort, att frysa alla känslor och sen börjar vi om.

Varför vill du vara med honom? frågar väninnokören och vi förklarar villigt; ögonen, huden, händerna, håret, något med leendet där alltså, smilgroparna, hur han ibland vänder sig om och ser på mig, du vet? och de suckar och himlar med ögonen för ingen kan prata förstånd med den förälskade, ingen är så passionerad och stormig och ologisk, ett facebookmeddelande blir en hel kränkning, hur kunde han gilla hennes bild och inte min? och det ältas upp och ner i berg-och-dalvanan. Jag ska skada dig! ropar hjärtat när själen torkat ihop av ensamhet. Jag ska skada dig som du skadar mig, jag ska repa din bil och äta upp dina katter och låta myror käka upp dina ögonlock och sen, du vet. Hoppas på att du tar tillbaka mig?

Den rasande lusten. Den blir så fin litteratur. Den blir så bra låtar. Den blir mustiga dagboksanteckningar, den vältrar sig och ältas och hejarklacken som också befinner sig där någonstans nere på botten av brunnen ältar med; jag förstår precis säger den och man känner sig trygg och inlindad i medlidandets filt. När väninnorna tröttnat finns internet där. Alla har känt det. Alla vet.

Och: jag älskar mig själv! Jag går med högt huvud och långa steg och slänger med håret och flirtar med främlingar. Men jag är också förälskad i F och han sätter min temperatur. Han är musiken i mina hörlurar, han är alla ord i min dagbok, han är långa samtal på ett tåg. För att han ni vet, vänder sig om och ler och ögon läppar händer hud och alla frågar varför vill du ha honom, han är ju så tråkig? men jag är förälskad och här ryms inget förnuft. I wanna hurt you just to hear you screaming my name, sjunger Alice Cooper och jag tänker fy fan vad sant och sen rör han liksom nästan vid mig när vi sträcker oss efter samma hopprep och öronen susar; du är allt jag vill ha, allt jag vill ha, allt jag vill ha.

Så längtar det lilla hjärtat. Så fungerar man när jobbet är välbetalt, vännerna finns där, familjen mår bra, lägenheten problemfri och konditionen god. Då är mannen på andra sidan träningslokalen eller i kontoret bredvid eller exet man aldrig kommer över eller han man låg med i helgen fast man ju inte skulle, allt man vill ha. Man DÖR ANNARS. Faktiskt.

Och där blir vi alla poeter. Där blir vi Shakespeare, bibeln, Hjalmar Söderberg, Emilé Zola, Håkan Hellström, Jocke Berg, Jason Diakite, Alice Cooper, Jakob Hellman.

Fast när det skrivs i bloggar på nätet av tjejer som inte har vett att skaffa sig en Rejäl Snäll Karl utan går runt och trånar och fånar sig, då är det förstås en annan Sak. Då får man faktiskt ta sig samman och skärpa till sig och sluta vara så jävla olycklig.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»