right now I´m just trying to keep from dying

10 aug 2016 09:27
Mina glasögon är ständigt kladdiga av tårar och salt. Jag försöker beskriva känslan men jag fastnar i patetiken och i underdrifterna och skammen över att vara en som fått sitt hjärta krossat trots att det hela tiden var villkoret. Bläddra tillbaka sju månader i mina ORD och det finns där: det här kommer att gå åt helvete, det här kan aldrig bli, det här är en omöjligt relation som jag drömmer om. Så tydligt visste jag det då och ända fortsatte jag, bara för att få komma nära, nära intill. Där finns längtan och ångesten och förvirringen och smärtan över plötsligt tystnad men den där tystnaden var aldrig längre än kanske femton timmar och han kom alltid tillbaka, han fanns alltid där ändå. Nu är tystnaden inne på sitt tredje dygn och det blir. inte. lättare. Det var svårt redan en tid innan, jag kände hur han drog sig undan försiktigt försiktigt men obevekligt. Så tidigt som efter första gången han sovit hos mig kände jag paniken lura. Men han skrev ofta om sin längtan, han skrev om allt han ville visa mig och allt han ville göra med mig och han köpte vin till mig och klädde sig i sina bästa kläder och tog tidiga och sena tåg för att kunna träffa mig för bara några timmar. Och jag älskade att han gjorde allt detta, jag fanns alltid där för honom, alltid som han ville ha mig. Jag somnade med ansiktet mot hans hud, jag vaknade och han log mot mig och kysste mig så fort jag öppnade ögonen. Hans händer inflätade i mina, han kallade mig baby och hans hjärtas hårda slag i bröstkorgen under mitt öra sa allt jag behövde veta om hans känslor. Sen allt längre tystnader och en sanning jag inte kunde fly från utan var tvungen att berätta för honom. Ett samtal ute på en blåsig bänk, i en bil och han sa det jag visste: det här kan inte bli något mer, vi har vetat det hela tiden. Det kan aldrig bli ett helt förhållande och jag kan inte ha ett halvt förhållande och inte kunna gå vidare. Jag behöver komma över dig hela och hållet och det är otroligt svårt men vi kan inte ha kontakt längre. Och jag svarade ja självklart men barnet? vill du veta...? och han sa nej och jag sa ja, det är lika bra och grät och kysste honom och gick därifrån. Han stängde av alla våra kommunikationsvägar, skrev och förklarade varför och sa att om jag behöver honom finns han där, om det verkligen var något skulle han inte lämna mig ensam. Och inom mig och runtomkring mig blev allt gråare och tystare och jag behövde kontakten, jag skrev, jag bad honom finnas men jag fick ingenting. Hårda ord, du måste ta dig genom det här själv, jag kan inte hjälpa dig. Och sen tystnad. Fullständig tystnad. Nu går jag runt i ett grått ingenting. Vädret hjälper till, det regnar och blåser genom märgen och jag kurar runt i tjocka tröjor, äter inget, sover så mycket jag kan. Gråter hela tiden, överallt. Påminnelser om honom i musiken, i vägarna jag går på, i texterna jag läser, i tankarna jag tänker. Vi har pratat om allt. Vi har varit så nära varandra att jag tänkt det han tänker och han sagt det jag vill säga. Vad jag än har gjort och upplevt har jag gjort och upplevt för att kunna berätta det för honom. Små anekdoter, känslor, berättelser. Det här hände när jag cyklade från krogen, den här serien fick mig att skratta, den här låten är så jävla bra, vad tycker du om den här grejen i den här boken, så här mådde jag när jag var ute ensam häromdagen, jag tänker på dig, det här är mina rädslor inför jobbet. Han har lyssnat och funnits där, som ingen annan någonsin. Hans jävla hjärna, som jag älskar den hjärnan. Den sexigaste och smartaste jag någonsin pratat med, han känns som min borttappade andra halva (jag sa det, patetik) och jag bara gav mig förbehållslöst. Gav allt. Berättade allt. Visade allt. Vad händer med det nu? Borta. Varje gång jag går uppför min trappa börjar jag gråta. Låser upp dörren in till meningslösheten, släpper saker omkring mig, låter bananskal ruttna i diskhon, äter filmjölk ibland när hungern blir för stor. Kan inte gå ut på balkongen, för starka minnen. Sover i sängen och försöker att inte andas in eventuella kvarvarande dofter, orkar inte tvätta. Att han inte vill ha mig längre, inte älskar mig, inte pratar med mig, det är outhärdligt och jag vet att ju mer jag tjatar och ber och finns där, desto mer kommer han att dra sig undan. Ingen vill bli jagad. Min mystik är borta, fullständigt borta, som den måste försvinna när man öppnat sig totalt för någon. Det gör så ont att alla serier och filmer och böcker och låtar om hjärta och smärta är ett jävla hån, ingen får man följa genom vardagens plåga. Vaknar på morgonen och önskar att det inte var morgon, kollar telefonen fast jag vet att det inte står något där, gråter intensivt och tar mig till slut ur sängen, tvingar i mig frukost. Tar tabletter som lugnar, gör mig dåsig, tar bort den värsta paniken. Tänker ofta på hur man gör för att sluta leva men vet inte än, har inte kommit på något bra sätt. Man kan heller inte sluta leva hur som helst när det finns människor som älskar en även om det inte är just han. Om en vecka ska jag ta bort de celler som är hans ur kroppen. Låta dem rinna ut som blod och sen är alla fysiska spår borta medan min hjärna fortsätter att älta älta älta och vägrar låta mig gå, skapar drömmar där vi bara står tysta och håller om varandra.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»