en gång var vi miljonär

11 aug 2016 23:00
Jag stirrar på hans sista meddelande. Och på mitt sista meddelande. Som lästes för fyra dagar sedan och aldrig besvarades. Första dygnet hade jag något slags hopp men nej. Jag har skrivit och raderat så många svar, finslipat och sjungit i olika tonarter. Den lätt uppgivna. Den galghumoristiska. Den ledsna. Den rakt ärliga. Den utdraget ältande. Ingen av dem är en person som jag vill vara, ingen av dem är en person som jag skulle känna minsta respekt för om jag fick sådana meddelanden efter att tydligt med först ord och sedan tystnad visat att Du Är Inte Önskad Längre.

En av de som ropar i mig är den arga kvinnan som genom alla tider lämnats ensam och som knyter nävarna och håller tillbaka tårar och skriker MEN BARNET DÅ. (Barn, lol. Det enda jag märker att jag blivit jävligt mycket mer bystig. Men det är inte direkt önskvärt när det är två stenhårda och ömmande fettklumpsår som det knappt går att ha en tröja över)

En annan röst i mig ropar inte, den ser bara allvarligt in i hans metaforiska gröna messengerögon och säger som det är: att du aldrig svarade på det här meddelandet gör mig mer illa än någonting annat. En annan viskar jag älskar dig snälla svara snälla säg något snälla älskade. Den jäveln dränker vi INTE i alkohol för då blir hon högljudd. Den som försöker skämta är så patetisk att jag raderat alla spår av henne. Det här är inget att skämta om. Han ljög för mig när det var som mest viktigt, han som sa att han slutat ljuga, han som sa att han brydde sig om mig. Om han vore korkad skulle jag kunna intala mig att han bara inte förstår men han är den smartaste personen jag känner och han är empatisk och han vet. Han har bara bestämt sig för att inte.

Och jag lider. Och jag gråter mot fönstret på tåg och på toaletten på jobbet och får vända bort huvudet när någon pratar om något som berör honom det vill säga allt. Och jag kan inte känna att det jag gör är värt någonting för han vet inte att jag gör det.

Han som är lat och energisk, våldsamt intelligent och full av värme och som skämtar om allt och stänger hemligheter inom sig och inte grubblar över sina känslor men som när han älskar något gör det högt och innerligt och utan att tveka och som en gång i tiden sa att jag var som den bästa musiken han vet: oförutsägbar, vacker och komplicerad.

Han kan nu inte ens skriva: nej, jag kommer inte att finnas där för dig. I´m sorry.

cave

142 ord

» Profil
» RSS

««

[bläddra]

»»